Den nybadade unga spanieln kommer farande över golvet iklädd en tuss glitter och julgranens ljusslinga. Jag hinner ropa till slottsherren från köksön där jag sitter så han precis hinner hejda den framrusande valpen och granen som troligen strax kommit efter. Katastrofen hann stoppas men den fortfarande blöta spanieln ligger förnärmad i sin bädd och förstår inte alls slottsherrens något uppretade stämma. Som Emil på Lönneberga skulle sagt ”man vet ju inte förrän efteråt om det var ett hyss eller inte”. För hur skulle man kunna veta det när man fortfarande är unghund och faktiskt firar sin allra första jul?

Annars var Rota ganska nöjd med julbadet tror jag. Badplanen har funnits med under hela hösten då den bruna spanieln har varit allt annat än ren under en lång period men av någon outgrundlig anledning har badet skjutits upp gång efter annan. Ikväll var det i alla fall dags och jag stoppade henne i karet till vår duschkabin och duschade och schamponerade. Hon verkade faktiskt tycka det var kul. Vatten har hon inget emot, det vet jag sedan jag sett henne ute under höstens alla översvämningar. Men vatten i en dusch kan för all del vara annorlunda. Hur som helst så verkade det inte bekomma Rota, hon accepterade schamponeringen, inte för att hon egentligen hade något annat val kanske men hon verkade i det närmaste road av duschen. Hon undersökte schampoflaskor, bet lite i duschsslangen och slickade i sig skum som hamnade runt fötterna medan jag tvålade och gnodde. Märkligt nog blev inte vattnet alls lika smutsigt som jag förväntat mig. Kanske har översvämningarna gjort en del nytta mot leran i alla fall? Den största behållningen kom nog ändå vid torkningen efter badet. Det var tydligt uppskattat och hade den lilla cockern kunnat spinna som en katt är jag övertygad om att hon hade gjort just det. Efter frotteringen blev det några varv i huset för att göra sig av med den överskottsenergi som badet ändå hade orsakat. Det kostar på att uppföra sig. När energin tog slut somnade hon fluffigt mjuk och väldoftande i bädden, på behörigt avstånd från granen.

Imorgon ska det bakas bröd i slottet. Surdegsbröd med kärlek och känsla, oraffinerat salt och kulturspannmål. Jag skrev före jul att jag skulle skicka min dotter till Sebastien på söder för att köpa en klick surdeg att starta upp min bakning med. Idag levererade hon den hit till slottet med en hälsning från Sebastien. En julklapp av rang.

Julen har annars varit lugn här, det närmaste avslagen faktiskt. Golvade av ett magvirus(igen) ett par dagar innan jul kände vi först idag hur energin och lusten kom tillbaka. Julfirandet fick intas från soffan med fiskbullar och annan skonkost istället för traditionell julmat och skinkan från den lyckliga grisen och den hemgjorda senapen vi fick av goda vänner har fått vänta på bättre tider i kylskåpet. Men idag var det dags. När man varit krasslig några dagar blir man alldeles extra glad när energin återvänder. När orken och lusten finns och det känns roligt igen. Det var gott att känna kraften i kroppen på promenaden idag och kunna gå i rask takt uppför backarna istället för att hasa i slowmotion på plan mark. Det är inte mycket som behövs för att sätta oss ur balans egentligen och det påminner mig igen om hur viktigt det är att se de små ljusglimtarna i vardagen och glädjas av dem. De där vanliga grå vardagarna är inte så dumma nämligen, kanske är de tillsammans med de vardagliga rutinerna till och med de allra bästa dagarna som finns.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top