Varje nytt äventyr börjar med ett litet steg

Flockens minsta har passerat året och träningen tillsammans med henne fortskrider. Steg efter annat tas för att nå målet som fungerande jakthund på småviltsjakter. Än är det långt kvar innan vi är där men flera bra grunder är lagda. Vi har lärt känna varandra ordentligt med och jag tror mig veta ganska väl hur hon fungerar. Det är sällan hennes beteende bjuder på några större överraskningar numera , jag känner henne och vet ungefär vad som väntas. Fast vattenträning är fortsatt ett rätt nytt och oprövat område så där skulle det kunna dyka upp en och annan överraskning. Så långt Rota har prövat elementet vatten har det sett bra ut. Hon tycks gilla vatten i alla former. Dricker gärna direkt ur vattenslangen. välter vattenskålar och springer gatlopp i leriga diken. Själva passionen för vatten verkar inte saknas kan jag konstatera. Under uppväxten har hon fått fria ”händer” när vi varit i närheten av dammar, bäckar och andra vattendrag. Jag har låtit henne vara och få utforska i sin egen takt. Hon har plaskat runt i kanterna , ramlat i någon gång och utan att ha sett alltför besvärad ut har hon simmat några tag och snabbt tagit sig upp igen. Jag har inte påverkat henne genom att försöka locka henne till att simma eller gå i överhuvudtaget. Det brukar komma fint av sig själv med tiden. Med det hon hittills har prövat verkar det som att att hon också har det modet som behövs att släppa kanterna och gå i och simma utan att ha fått någon retning. Och simmar bra gör hon. Ett par gånger har vi nu i vår åkt upp till någon av sjöarna för att vidga hennes vyer av vatten lite mer. Där har hon också fått pröva att apportera i vatten och simma lite längre sträckor. Om man nu anser att sådär tio meter är längre sträckor. En bra början och en god start har det blivit i alla fall. Hon går villigt i och har lusten att hämta det som kastats åt henne. Upp kommer hon med men någon städad avlämning har vi inte riktigt lyckats med än även om bollen kommer med nästan i mål. Det finns lite att jobba på där men något ska man väl ändå ha att träna på. Den lilla cockern är lite annorlunda i det avseendet med. Hon har inte det allra största suget i apporteringen även om det blivit allt bättre. En riktigt stor jaktlust kombinerat med nästan lika stor vilja att vara till lags och ett riktigt mjuk sinnelag gör henne formbar och lätt att påverka men något svår att sätt press eller krav på. Precis som många andra som glada hundar har hon också några rävar bakom öronen och ser till att använda dem. Som förare till henne gäller det att uppmärksamma rävarna och inte låta sig luras men samtidigt föra henne framåt med mjuk hand, tålamod och ett visst mått av lirkande och övertalande. Att hon kommer att jaga betvivlar jag inte det minsta, jaga tillsammans med mig tror jag också att hon kommer att göra men hur vi ska lirka oss igenom apporteringsträningen hela vägen och få henne intresserad nog för mer avancerad dirigeringsträning återstår fortsatt att se. Men hon är ung än- är positiv och arbetsvillig och har framtiden för sig som det så fint heter.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top