Trägen vinner

Det är lite sorg på slottet idag. Kaninungarna i den senaste kullen har en efter en tacklat av de senaste två dagarna och av barmhärtighet har v tvingats avsluta deras liv. Det känns hårt när nytt liv som nyss kommit till måste avslutas. Vi vet inte vad som är fel. Det är ofta svårt att veta det med små kaniner. Såklart är vi rädda för att kaningulsoten har drabbat dem men det stämmer inte riktigt med symtom och tillvägagångssätt och varken vi eller de har varit i kontakt med andra kaniner så jag kan inte begripa hur smittan i så fall skulle nått dem. En liten är kvar. Han verkar starkt och pigg än så länge och äter och skuttar som kaninungar ska. Naturen är stundom hård och endast de starkaste överlever. Vi hoppas att den lille kaninen är en av dem.

Hönan som fick en förlossningspsykos när hon ruvat fram sina kycklingar och hackade ihjäl allihopa har varit snällare igen sedan dess. Tills hon bestämde sig för att börja ruva igen för några dagar sedan. Då blev hon plötsligt aggressiv igen, förbannad och hårdhänt satte hon skräck i både kaniner och resten av hönorna. Till och med tuppen Emil hade svårt att hantera henne. Nu får det vara nog tyckte slottsherren och jag höll med så hönan är nu förpassad till de sälla jaktmarkerna. Det känns lite sorgligt det med, när man måste ta bort en i övrigt frisk individ för det mentala slår slint. Aldrig någonsin tidigare har jag stött på en arg höna på alla de hönsen jag haft i min vård. Arga tuppar har vi haft några gånger, sådana som vildsint försvarat sitt revir för både gäster, hundar och barn. Men aldrig någon argsint höna förut. Tillsammans med djur lär man nytt och får nya erfarenheter hela tiden.

Nya erfarenheter görs i odlingen med. Särskilt i växthuset. Vi har skördat vår första slanggurka och det lär bli många flera gurkor. Om gurkplantan repar sig för plötsligt slokar vartenda blad och plantan ser allt annat än tillfreds ut. Vi har vattnat och pysslat, googlat och försökt finna råd men plantan slokar alltjämt. Nu har vi tre plantor till på tillväxt så det är väl ingen större fara men man vill ju helst ro alla projekt iland. Även gurkprojekt. Vi har lärt oss att vi måste ha bättre snigelskydd till nästa säsong. de små slemmiga jävlarna tar sig in överallt och gömmer sig bland salladsblad och jordgubbar och tuggar i sig det som behagar dem samtidigt som de lämnar slemmiga spår efter sig på växtligheten. Jag fick några blå piller av min far som sniglarna glatt käkar och förintas till kladdiga högar. Det får ses som en nödlösning. Allra helst vill vi ha det helt gift fritt i odlingen. Och snigelfritt. Pest eller kolera som vanligt.

Det finns glädje med förstås, den varvas med det lite sorgliga precis som det brukar göra. Fasanhönan har återförenats med sin tupp och kycklingarna har vuxit till sig. Dunen har blivit till fjädrar och de flyger bra så små de är. Den lilla fasanfamiljen håller mest till ute i havreåkern men traskar då och då förbi i slottsträdgården och jag blir glad av att se dem. Glad blev jag också av att träffa dagens träningsgäng som bokat en träning hos oss i samband med att de varit på kombinerad “husmors och hundsemester”. Det var ett tag sedan sist och nu var de här med “next generation hundarna” som tränas vidare för axla de äldre hundarnas tidigare roll. Några trevliga timmar i markerna hade vi och dessutom fick vi ett spontanbesök av våra labradorers kennelmamma vilket var högt uppskattat av oss alla. Jag tänkte lite extra på hur mycket våra hundar egentligen ger oss och så otroligt mycket härliga människor vi träffat genom vårt intresse genom åren. Marvellous! 

På morgonens promenad växlade jag in på en ny stig där jag faktiskt inte tror jag vandrat tidigare. Att gå en ny stig är ett nytt litet äventyr och jag såg mig omkring med nyfikna ögon. Vi behöver nog alla pröva nya stigar ibland. För att hålla äventyren vid liv om inte annat. Fast döm om min förvåning i morse när jag redan efter ett par hundra meter insåg att jag den nya stigen växlat in på en gammal stig som jag trampat säkert hundratals gånger. Det tog dock en god stund innan jag insåg det så det var i alla fall äventyrligt och nytt en stund. Att skaffa en ny valp och lära känna den kan också att jämföras med att gå en ny stig. En ny individ att upptäcka och lära känna. En ny relation att bygga och vårda. Fylld av nyfikenhet och längtan ser jag ödmjukt fram emot att lära känna min nya valp och utforska retrieverträningen tillsammans med henne. Att ha valp är jobbigt, jag vet, och jag skulle egentligen inte ha valp på många år men nyfikenheten och upptäckarlusten tar överhand allt som oftast. Strävan framåt driver mig och för mig ständigt på nya vägar även om det fortsatt är mest inom området hund. Det räcker långt med det, ämnet tycks oändligt och intresset är stort. Ibland funderar jag på mitt stora intresse för djur och hundar. Om jag ramlade in på det av en händelse eller om det var en i förväg utstakad väg för mig. Oavsett kan jag se ett tydligt mönster och en röd tråd genom mina intressen redan sedan jag som riktig liten besökte Slottskogen och alla dess djur tillsammans med mormor och morfar. Ibland med skräckblandad förtjusning eftersom både åsnorna och rosa flamingo skrämde mig med sina skränande och skriande. Kanske var det där allt grundades?

Ibland funderar jag över min gula labradors intresse för apportering med, hur det är möjligt att styra ett sådant specifikt intresse genom medveten avel. Och kanske också genom medveten träning. Genom att göra roliga saker tillsammans, bygga en fin relation och få hunden att förstå att de lönar sig att att hämta apporter med galet stort intresse utan att få något annat tillbaka än en nöjd och glad förare och en klapp på huvudet. Det är fint tänker jag. Vackert som livet självt. Det är nog det Bäst och jag har gjort tillsammans för numer släpper han gärna inte min sida vid promenaderna mer än korta stunder. Risken att missa en möjlig apporteringsuppgift är nog för stor. Träget går han intill mig och håller koll, och hoppas. Sannerligen om han inte har rätt dessutom, han vet vad som lönar sig för till slut brukar jag gömma en boll eller lägga en linje eller göra något annat som renderar i en arbetsuppgift. Det är såklart det han vet och det som lagt grunden till hans makalösa tålmodighet. Det lönar sig och trägen vinner. Allt som oftast.

Jag vet en gång för längesedan att jag träffade en schäferförare som aldrig i livet ville ha en retriever för hon ansåg dem dumma och helt i avsaknad av eget initiativtagande. Tänk vad hon har missat tänker jag och önskar henne möjligheten att få lära känna och en träna en retriever och inse att de inte alls som hon tror. Så hon för möjlighet att ändra inställning. Kanske har hon fått det nu tänker jag. Det är över tjugofem år sedan jag träffade henne och jag vet inte vilken riktning hennes hundliv tagit. Kanhända har hon blivit både jägare och retrieverförare och fått förmånen att uppleva tjusningen med det. Who knows…

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top