Om det vore lätt, hur skulle det vara då?

Augustikvällar. Svårslagna sensommarkvällar med luft som är lätt att andas trots högsommartemperaturer. I shorts och en tunn blus sitter jag på altanen klockan tjugoett och blickar ut över havrefälten. Flygmyrorna svärmar sedan ett par dagar. Alltid på samma ställe. Hörnet på altanen och nocken på slottets sydvästgavel. Det går inte en sommar utan att det sker men myrorna väntar tappert in rätt förutsättningar. Det kräver några fina sensommardagar med hög temperatur för att svärmningen ska bli av. Jag hänger ett vitt lakan över ett par stolar i hörnet av altanen så håller sig myrorna där på det vita och jag kan sitta ostörd vid bordet ett par meter därifrån.

Kvällarna kommer fortare nu och solen dimper snabbare ner över skogskanten. Också det som alltid i slutet av sommaren. Tove Janssons visa kommer över mig igen “skynda dig älskade, skynda att älska -snart är den blommande sommaren slut”. Med vemod och lite sorg konstaterar jag att vi snart är där igen och att jag är precis lika lite färdig med sommaren som alla tidigare somrar. Jag uppskattar hösten och allt det roliga som kommer då med jakter och annat men jag har svårt att förhålla mig till tid och tycker alltid sommaren och det ljusa halvåret går för fort. Jag vill framåt för att se vad som väntar runt hörnet men jag vill vara i stunden och inte ha bråttom mot slutet. Och jag är aldrig klar med sommaren. Förmodligen är jag inte ensam om att känna så. Glädjande nog upplyste väderprognosen mig om att högsommarvärmen håller i sig åtminstone tio dagar till. Man tackar.

Solen och värmen har satt fart i växthuset och vi skördar gurkor och tomater på löpande band. Tuggar och äter, smackar och säger “oj vad god den här var” och försöker komma ihåg vilka tomatsorter det var som blev de godaste. Minnet är kort och de små namnbrickor som vi satte vid varje tomatplanta i början av sommaren tycks ha försvunnit i grönskan och blötan. Men några minns jag och hittills är gula Ildi en av favoriterna. Jag plockar ett gäng jordgubbar varje dag med, plantorna fixade en andra blomning och vi har fler jordgubbar nu än vad vi hade till midsommar. Men det är konkurrens om dem, sniglarna förser sig snabbare än vad jag hinner jag ifatt dem och jag svär lite över att de blå pillrena från Tyskland är slut. Nu jagar jag sniglar med sax och känner mig grym och barbarisk när jag klipper dem i två delar och känner ett visst mått av skadeglädje. Som kompensation räddade jag en stor groda från bevattningsbaljan igår. Jag trodde jag lyckats ta död på den av misstag med vattenslangen då den verkade ha drunknat i virvlarna från munstycket men som tur var dök den upp vid ytan igen och jag kunde lyfta den över kanten och känna mig lite nöjd över det. Det är trots allt en viss skillnad mellan sniglar som äter jordgubbar och oförargliga grodor. Eller?

En och annan vilsen flygmyra förirrar sig från det vita lakanet till laptopens upplysta skärm nu när solen gått ner. Jag är barmhärtig och låter dem vara. Slottsherren har i flera dagars tid försökt få liv i den stora grästrimmern/ röjsågen som av misstag råkat vistas utomhus under julis värsta regnväder. Resultatlöst. Startsnöret har gett blåsor i händerna av alla försök att få liv i maskinen och bensinen har byts ut och tändstiftet kollats. Resultatlöst ändå. Men idag hände det något. Slottsherren upptäckte att någon omsorgsfullt och mycket prydligt byggt ett bo i det runda hålet där avgaserna ska ut. Boet var byggt med precision av små, små perfekt “utklippta” delar så det bildats en liten kokong. En spindel kanske eller någon sorts skalbagge? Jag förmodar att vi aldrig för reda på vem det var men när bot avlägsnats startade maskinen med ett fräsande. Glada över att slippa större reparationer för att få igång röjsågen känns det lite dystert att ha förstört boet för någon som uppenbarligen kämpat både länge och väl för att få till en fin barnkammare. Djungelns lag tänker jag med en smula sorg i sinnet.

Och så hundarna då. En träningsfri dag för den gule labradoren blev det idag. Jag tror det var på sin plats och nödvändigt. Risken finns annars att jag tränar honom för mycket så benen slits ner och han slutar i höjd med en tax eller något liknande. Skämt åsido men vilodagar är viktiga och igår tyckte jag den gule kändes både lite stum i kroppen och trög i tanken. Sådant brukar vila hjälpa bra mot. Istället blev det skogspromenad med svampplockning tillsammans med bruna Mer. Inte fy skam det heller tyckte den gule. Utöver det har jag lekt med valparna och klippt äppleträdet. Egentligen kanske det mest är valparna som leker med varandra och jag övervakar men i alla fall. Det heter ju att storleken inte har någon betydelse men i labradorvalparna Min och Sihvs fall har storleken en avgörande betydelse. Den att de är så otroligt olika stora. Risken för skador är överhängande när två valpar i så olika viktklass röjer runt så det får de helt enkelt inte lov att göra. Däremot kan Shiv leka fritt med Rota utan överhängande skaderisk. På kvällen tog jag de två bruna på ett mindre träningspass och lilla Rota överraskade mig då genom att dra iväg på en löpa efter klövvilt. Hastigt och fort hände det och jag hann inte med i svängarna. Ärligt talat var det längesedan jag var så arg som jag var när jag ångade efter den lilla bruna vesslan. Under tukt och förmaning talade jag om för henne vad jag anser om spaniels om driver efter klövvilt och förare som är slapphänta nog att låta det ske. Det vill säga mig själv i det här fallet. En hund gör det vi låter den göra så ansvaret för det som skedde är, som i stort sett alltid, mitt eget. Att det ska var så svårt att vara fullkomlig som hundförare.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top