Big things normally have small beginnings…

Välkommen höst, eller något åt det hållet i alla fall. Kvällarna blir allt mörkare och det känns legitimt och okej att tända några levande ljus. Men jag väntar lite till ändå, suger ut det sista ur sommaren och dess ljus och snålar på ljusstumparna. Några få tappra dagar är kvar av augusti och än är inte höstkylan här för att stanna, istället visade termometern nära tjugo grader idag och solen värmer fortfarande riktigt bra. Ljusstumparna kommer bättre till pass längre fram i höst. 

Den svarta valpen Min ligger i soffan med huvudet tätt intill mitt ben. Hade inte laptopen stått i mitt knä hade hon garanterat haft huvudet där. Hon gillar att vara nära. I kontrast till hennes betydligt busigare och lite fräcka jag när hon är pigg och alert verkar det nästan som hon är två personligheter i ett. En lugn avslappnad soffnjutarvalp som gärna ligger i knät eller blir buren och en annan smått galen valp som driver runt i slottet ständigt på jakt efter ett hyss att hitta på eller någon att brotta ner. I mångt och mycket är hon en svart kopia av sin gula morfar. Det förundrar mig hur gener kan slå igenom och att vissa beteenden och sätt att vara verkar vara genetiska. Och att Min lyckats få så många drag av sin morfar i den cocktail av tusentals gener som mixats ihop och vad som tycks slumpmässigt fördelats över valparna i kullen. Jag skulle kunna pricka av en lång lista med saker som Min gör på precis samma sätt som den gula morfarn. Det tog några veckor med Min innan jag såg likheterna, innan jag kom på vem hon påminde mig så starkt om. Jag var helt inne på att hon var lik våra andra svarta tikar, Russin och Svart, och att det var därför så mycket känts så bekant med henne men jag blev lurad av färgen. Om Min inte vore svart skulle hon varit sin morfar upp i dagen i samma ålder och jag hade troligen lagt märke till det på en gång. Inbillar jag mig i alla fall. 

Jennie med “Shiv”, Willowridge Seven Sins

Det sägs att valpar när de är fyra månader väger ungefär hälften så mycket som de kommer att göra som vuxna.  Om det stämmer den här gången så kommer söta lilla Shiv bli en liten och smidig tik som knappt kommer över tjugokilossträcket medan Min blir i klass med en Rottweilertik av större modell. Då lär det bli åka av. Nu vet jag att kurvor och diagram inte stämmer för alla och jag vill hoppas och tro att Shiv tar sig över tjogokilosgränsen och Min håller sig under trettiokilosgränsen. Som om vikten skulle var det viktigaste hos en jaktlabrador. Det är den såklart inte, men jag är väldigt nyfiken på hur valparna kommer att utvecklas och hur stor storlekskillnaden kommer att var mellan dem som vuxna. Och hur de kommer att bli överhuvudtaget. Som de är nu är de självklart exemplariska båda två, svarta och blanka med mörka ögon och vänligt sinne leker de sig igenom dagarna med vägledning av oss och de äldre hundarna i sin respektive flock. Det kommer att bli bra det här. Let’s rock!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top