Två små svarta och lite till

Vi står på slottets gårdsplan när mörkret närmar sig och tittar och lyssnar på fasanerna som börjat träa. Kanske har gammeltuppen lärt dem eller så var tiden bara inne för att det skulle ske. Sedan några kvällar skränar de, står på kö och flyger en i taget upp i de stora lövträdet intill hundhagen. Ett skådespel och lika fascinerande varje år. Jag funderar över vad det är som styr dem, hur de gör upp kösystemet och varför de väljer just den grenarna de gör. Jag undrar om de gjort hållfasthetstest i dagsljus eller bara chansar på att den utvalda grenen ska hålla för dem? Ingen har nämligen missbedömt något än vad jag har sett. Vi känner oss nöjda och glada över att fasanerna kommit på hur de ska göra, de sitter så mycket säkrare i trädet om nätterna än i gräset. Om räven kulle komma förbi tänker jag. Naturen är makalös. För att göra miljön och biotopen ännu mer anpassad för fältfågellivet tog vi den stora bilen och den stora plånboken med till handelsträdgården där vi gick lös på lämpliga buskar som passar både insekter, fjärilar och fåglar. För mat och skydd och trivsel. Det ska planteras nyponrosor, svart aronia, fjärilsbuddleja, vinbär, krusbär och björnbär i dikeskanterna och i hägnet på slottets baksida. Biologisk mångfald, vackert och ätbart om man så vill.  

Lite på skoj har vi kallat de båda labradorvalparna Min och Shiv för Helan och Halvan för den stora skillnaden mellan de två jämngamla valparna. Idag när Jenni var här hade hon med sig sin våg för att kontrollera verkligheten. Slottet äger ingen personvåg och Min är allt för stor för hushållsvågen därför har jag bara höftat och gissat runt hennes vikt. Tänkt att hon väger ungefär som en femton kilos fodersäck. På vågen blev bevisen tydliga, valparna är helan och halvan på riktigt och jag har gissat lite fel. Min vägde tjugo kilo! I jämförelse med lillasysters tiokommatvå. Jahapp. Det ska bli ytterst spännande att följa upp deras viktkurvor och se var de landar som vuxna. 

Fast nu är väl fortsatt varken storlek eller vikt något av det vi tycker är viktigast hos en arbetande labrador, det finns betydligt fler saker som känns mer avgörande när det gäller apporterande fågelhundar som ska dela sitt liv mellan att vara trevliga familjehundar och hårt arbetande jakt och provhundar. Mentaliteten bland annat och modet och dådkraften att ta sig fram i besvärlig terräng, lusten till arbetet, intresset av att samarbeta och att kunna koppla av och väldigt mycket fler saker. Valparna är små än och många blad är ännu oskrivna men nog känns det som de både fått en bra start och så här långt visat upp de egenskaper vi vill se. Idag tog vi ut dem tillsammans på en liten valpträff. Vi prövade ett litet vindsök, något terrängbyte och en markering i högt gräs och så promenerade vi i koppel hem utan att det hände något direkt alls. Duktiga små fixade situationen bra och vi fick lite tankar med oss om hur vi ska fortsätta med dem den närmaste tiden framöver. 

Efter småglinas träning hade slottsherren riggat ett träningspass till de äldre. Skönt för våra grabbar att komma bort från väggarna och den höglöpande tiken ett tag och få växla över till lite rolig träning tillsammans med oss, Heather och Jennie. Tacksamt nog glömmer de löptikar fort när träningssituationer presenteras för dem. Det gör även bruna Mer, som tur är, han har nämligen bränt en hejdlös massa energi på de tre tikarnas höglöp som avlöst varandra de senaste veckorna. Energiförbrukningen har varit på topp, jag tror knappt han sovit om nätterna och han är näst intill mager nu. Nu behöver den brune vila, återhämtning och ett foder med extra energiinnehåll ett tag så han kommer i form till fasanpremiären. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top