På botten i havet och i tomma glas
Äntligen har ovädret Hans dragit förbi. Efter tre dagars ihärdigt regnande är det uppehåll och vindstilla och jag anar en rand av blå himmel i horisonten. Västerut mot kusten. Kusten tänker jag, dit måst jag åka någon dag och se ut över vidsträckt han och känna saltstänk mot ansiktet. Så när men ändå så långt bort ligger den där, västkusten med sitt karga landskap och stenklippor med Kattegatt utanför. Eller är det Skagerak? Eller bara Västerhavet kanske. Jag lär mig aldrig riktigt haven. Magnifikt är det i alla fall, storslaget och hänförande i sin oändlighet.
Den blå himlen breder ut sig och en förhoppning om att får se solen stråla växer inom mig. Nog för att jag har sol i sinnet redan innan men sol på himlen förstärker såklart känslan ännu mer. Snart ska jag gå ut och träna unghunden igen. Vår fina morgonrutin håller i sig. Ett kort träningspass efter frukost så där. Utvilad hund och förare med gott humör ger förutsättning för riktigt bra och givande träningen. Kvällen är så mycket sämre för mig. Jag är ingen kvällsmänniska. Även om jag försöker så ör min energi och koncentration någon helt annanstans än där den ska vara om klockan passerat sju. Jämmer. Jag kan verkligen vara kass då. Frånvarande och steget efter. I går kväll var jag nog lite så, och slottsherren med för herrejösses vilket dåligt träningspass vi hade i blåsten och strilandet. Det var egentligen ingenting som gick som vi önskade förutom några fint utförda bollmarkeringar. Annars var det mest skräp faktiskt. Fröken Vi skickades på en lång dirigering ute på ett fält men bestämde sig för att skogen otvetydigt var bästa plasten för en apport och när väl det var bestämt lyssnade hon varken på stopp eller tog tecken. Helvete. Enda möjliga bonus var att jag fick extra många steg på stegräknaren när jag klev i väg i blötan på åkern för att rätta till och göra om. Det är i de stunderna man ångrar att man valt riktigt långa avstånd. Å andra sidan hade nog inte problemet uppkommit på kortare avstånd så det var bara att traska på. Jag laddade på med tusen ursäkter för hennes dålig uppförande men fann inte en enda som höll. Däremot vet jag nu att vi behöver träna styrning och samarbete på riktigt långa håll och gärna i motvind. Hon kan bättre än så här. Jag med. Mot bättring.
En plog med gäss passerar över den ljusnande himlen och en ko har tagit sig hur hagen bort från övriga koflocken. Jag undrar vart de är på väg, vart flytten går den här gången. Kanske ska de inte så långt utan bara till något intilliggande fält med bättre bete. Men de ser alla målinriktade ut hur som helst, så på de klara med vart de ska. Även den ensamma kon som går iväg längs grusvägen. Men korna som är kvar i hagen är upprörda, de gillar uppenbart inte att en är på avväger. De råmar och för fullt. Upprört och ängsligt och kanske med ett visst mått irritation och avundsjuka med. Jag tycker det låter så.
Jag ska jobba vidare med det administrativa idag även om jag mest tänker på kor just nu. Fortsätta planeringen och drömmarna. Träna vidare med hundarna. Lill Till ska få lite lydnadsträning på placeboarden tänker jag, för det är kul och passar med hennes krånglande knä. Hon har tyvärr besvär av patella luxation och vårt liv tillsammans ter sig nu inte alls enligt plan. Jämmer. Det är verkligen inte alltid det rullar på som man önskar med hundarna. Vår framtid ser annorlunda ut nu. Den får ta en helt annan riktning än vad som var planen. Flockens äldste är sliten med. Artroser lite här och var begränsar hans framfart och jag måste inse att pensioneringen är ett faktum. Hans inte min. Men livsglädjen är det inget fel på hos någon av mina cockrar så vi trasslar oss vidare genom hältorna ett tag till. Med god hjälp av medikamenter och kunnig veterinär. Hur framtiden ser ut för lilla Till vet jag inte riktigt mer än att det definitivt inte blir som jag tänkt mig för henne och mig utan troligen något helt annat.
Det svänger hela tiden. Ändrar sig, Tankar och drömmar får styras om och nya planer tar vid. Ibland behöver man på djupet och reflektera. Fundera över vad som gör en glad och vad man verkligen vill göra. Ibland behöver man längst ner på botten i tanken för att komma till beslut. Det räcker inte att skapa på ytan och hitta något snabbt svar. Man får vara flexibel och följa med i utvecklingen. Det gäller inte minst inom hundträningen. Den här ständigt pågående utvecklingen som bara fortsätter och aldrig tar slut. Hundarna blir allt bättre, förarna allt bättre och träningssätten allt mer finjusterade. Det duger inte att stå där som en bakåtsträvare och säga att ”jag gör som jag alltid gjort” för då riskerar man att fastna och stagnera. Bäst går det nog om man kan stå stadig förankrad i sin övertygelse samtidigt som man följer med i utvecklingen och förändringen. För annars blir det som med dinosaurierna, klarar man inte att anpassa sig till förändringarna dör man ut. Hårda fakta men rätt tydligt. Och vem vill egentligen vara en utdöende dinosaurie?
