A clever dog knows its master

Rota är smart. I alla fall vill jag tolka det så. Det kanske är att lägga mänskliga känslor på en hund men smart är hon. Något ut över det vanliga. De smarta egenheterna handlar förmodligen mest om lyckoträffar i inlärningen, dem hon skaffat sig på egen hand, men ändå. Hon pockar på uppmärksamhet och får oss att öppna frysen för att leta efter godisfyllda kongar, hon meddelar när hon vill ut på slottets framsida genom att växelvis hänga vid grinden och ställa sig med framtassarna mot knät och en hel del andra saker. Det låter kanske inte så avancerat och mer som en normal hund men det är sättet pocketcockern gör det på som annorlunda. Utstuderat och genomtänkt. Tycks det som även om det troligen mest handlar om tillfälligheter. Igår kväll ville hon ha mig med ut i trädgården igen och jag höll på att falla till föga när slottsherren påminde mig om att hon är vuxen nu och inte behöver assistans för att gå ut och kissa. “Släpp ut henne i hundhagen istället”- tyckte han.  Det var en säkerligen en vettig och sann iakttagelse som jag fann det bäst i att följa så jag släppte ut den numera vuxna pocketcockern i hundträdgården på baksida istället. Med sällskap av den svarta unghunden så hon inte skulle känna sig helt övergiven. 

Här sitter Lyra, slottets drottning, och väntar på att slottsherren ska vakna på övervåningen. Att gå med ut så länge han inte stigit upp finns inte på kartan för henne.

Sedan kom det. Efter några få minuter hördes det ihärdiga krafsandet mot ytterdörren. I intervaller krafsade den lilla pocketcockern allt vad hon kunde, emellanåt gjorde hon korta pauser för att lyssna efter våra fotsteg. Det är det jag inbillar mig att hon gjorde i pauserna i alla fall. Från hundhagen finns en lucka in i hundrummet som går bra att gå in genom och det vet pocketcockern om, men hon har också räknat ut att hon inte får tillgång till resten av huset om hon går in den vägen vilket hon däremot har om hon tar vägen genom den stängda ytterdörren. Det är här hon är smart menar jag, ingen av de andra hundarna har lyckats knäcka den koden. Vi lyssnade på krafsandet en stund, tills slottsherren tyckte jag skulle släppa in henne medan vi hade någon dörr kvar. Det har hon också räknat ut såklart, och fått utdelning för, krafsar hon tillräckligt länge och tillräckligt hårt så kommer någon till sist och öppnar dörren för henne. I pocketcockerns värld måste det vara magi och jag tror att hon tror sig besitta magiska krafter och att hon har ett trollspö att vifta med så hon får det hon önskar. Omgående. Och visst fanken har hon rätt.

Innan dagens jobb tog jag henne och bruna Mer en sväng för lite samvaro och träning. Då gjorde pocketcockern intryck på mig genom att göra ett starkt sök i god kontakt i mossmarken. Jag är så glad för de stunderna och de träningspassen, för i och med dem är hon direkt förlåten alla dem då det inte riktigt går som planerat och jag ser hoppets stjärna lysa starkt i hennes panna. Det ska nog sjutton bli jakthund av henne med så småningom. En sådan jakthund som jobbar effektivt i bra samarbete med sin förare. Det är målet i alla fall. Jakten har hon absolut, samarbetet får vi fortfarande jobba lite mer på innan vi blir kompletta. Rom byggdes inte på…och så vidare. Ibland tenderar hundträning dock att kännas som evighetsprojekt som snuddar vid “mission impossible”.

Mer ser aningen sliten efter gårdagens jobb. Eller är han bara väldigt trött på sin påhittiga lillasyster som anas i kanten av fotot?

Fredag och lördag har inneburit två heldagar med jobb för vår del. Igår hade vi “game of dummy” med ett härligt gäng och duktiga hundar. Utan att överdriva kan jag säga att jag, eller vi, har makalöst fina dagar på vårt jobb. Fast det får gärna komma lite vårvärme nu för alla del. Om man vill ha något att anmärka på i arbetsmiljön så fattas lite värme tänker jag. Idag hade vi ett annat härligt gäng på träning och hundar och förare drillades genom dagen och uppgifterna. Jag hoppas att vi kunnat förmedla en del tips och tankar hur vi tänker runt retrieverträningen till deltagarna. Nu är vi lite slitna och ser fram emot en ledig söndag med tid för de egna hundarna. Den svarta unghunden ska tränas vidare i höger. Hon och jag tjuvstartade med det redan lite i veckan som gick och har hunnit köra några pass med gott resultat. Jag får väl pricka av i min checklista tänker jag, så jag har koll på att antalet repetitioner och variationer blir tillräckligt många så den svarta blir tillräckligt säker på uppgiften. Det tar tid att bygga ett förtroende fullt ut, så även dirigeringstecken. Men tid har vi gott om hon och jag, hon har inte ens fyllt ett än och vi har tänkt att hänga ihop länge så någon brådska existerar egentligen inte. Jag vill att hon ska bli trygg och säker, och att vi två blir starka tillsammans. Det är målet.

 

 

1 reaktion på ”A clever dog knows its master”

  1. Lena Gustafsson

    Åh, än en gång dessa genomtänkta träningar som ni gör så fantastiskt bra i team, du och slottsherren! “Game of dummy” med walk up och de fantastiska fjärrutlösta apportkastarna (heter säkert nåt finare). Kan man komma närmare jakt – nej det tror jag inte.

    Detta måste vara hundarnas favvis-träning, sån härlig spänning och de lär sig så mycket förberedande inför riktig jakt. Bara att gå fot och samtidigt hålla koll på skytten vid sidan och bakom, samt det som faller. Det är mycket för en yngre jycke och dessutom kan föraren vara avslappnad och lugn – det är ju trots allt bara träning, som K brukar säga!!
    Tack för att vi fick nyttiga erfarenheter
    Lena o Niki

Kommentarer är stängda.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top