A home without a gundog is just a house…

Bruna Mer är nöjd nu där han kurar på filten vid mina fötter. Han har vankat runt ikväll, som han ofta gör när jag inte sitter still, gått fram och tillbaka, satt sig på mina fötter och rest sig och vankat igen när fötterna gått iväg. Jag har bakat bröd och då krävs det en del förflyttningar i köket, mellan köksön, diskbänken och ugnen. Den brune har flera gånger undrat om jag inte är klar så vi kan slå oss till ro. Signalen var tydligen given när jag torkade av köksön, ställde tillbaka vasen med julblommor och hämtade laptoppen för då suckade den bruna hunden belåtet och gick i förväg in under stolen och lade sig tillrätta på pläden. Äntligen tror jag han tänkte innan han somnade. Nu hoppas jag att han sover gott i trygg förvisning om att jag sitter kvar på stolen när jag ska nagga och grädda brödkakorna. Det besvärar mig något att jag ska behöva resa mig igen när han kommit till ro. Jag har en tendens att anpassa mig till hundarna och skämma bort dem. Det hade varit betydligt enklare att säga till cockern att gå och lägga sig i hundrummet och baka brödkakorna i fred. Men inte lika trevligt.

Inspirerad av Sebastien Boudet, Sveriges mest genomtänkte bagare, är jag galet sugen på brödbakning sedan en vecka tillbaka. Här bakas och prövas och även om jag inte kommer i närheten av surdegsmästarens resultat så blir både bröd och kakor goda och vackra. Jag har inte kommit till själva surdegen än faktiskt utan jag laborerar vidare med vanliga jäsdegar och kulturspannmål och tycker faktiskt resultaten blir riktigt bra. Kvällens brödkakor bakas på havregryn, dinkel och skrädmjöl. Brödet kommer sitta som en smäck tillsammans med julskinkan från en lycklig gris och lite senap. Som pricken över i borde jag såklart göra egen senap med men dit har jag inte heller kommit än. För även om kvällarna är långa och mörka så räcker varken tiden eller orken till allt. Men vem vet det kanske dyker upp en lämplig lucka för senapstillverkningen rätt vad det är och i helgen ska jag utnyttja en genväg och be min dotter som är i Stockholm att köpa med en klick surdeg när hon besöker Sebastien på Söder.

Tennisbollssök alldeles innan det blev helmörkt. Ser ni förresten den tredje hunden?

Jag är egentligen galet sugen på att träna hund och att odla i växthus med, men där är det mest mörkret som sätter stopp, och det faktum att Bäst fortsatt äter kortison och är konvalescent. Men det kommer en vår igen, med ljusa långa dagar och friska hundar och jag förmodar att lite vila inte skadar någon av oss. Idag hann vi faktiskt klämma in ett tennisbollssök precis innan mörkret utöver dagens skogspromenader. Jag är priviligierad som har ledig tid på dagen när dagsljuset finns tillhands. De tre retrievrarna fick leta bollar en i taget idag och gjorde det bra. Fröken Vi fick vänta till sist då hon hade svårt att klara av sin ”parkeringsträning” och oklädsamt rullade fram en meter eller två för att se bättre. Kan man inte sitta still får man helt enkelt inte jobba, inte innan man klarat av den förstnämnda uppgiften. Därför blev hon sist ut. Något hon tog igen med råge då hon sprang i full fart rakt igenom söket och lade upp ett jättesök likt b-provens elitklass utanför vårt lilla begränsade och samlade sökområde. När frustrationen pyst ut och jag kallade in henne i området gjorde hon jobbet bra. Det påminner mig om att jobba mer med balansen, hennes balans, och sinnesstämningen inför övningen jag presenterar för henne.


Rota, leran och översvämningen.

Cockrarna har fått söka en del i gräsmarker, de var nöjda och lilla Rota har inspekterat de höga vattenflödena tillsammans med mig. Det var tur att jag hade rejäla stövlar på mig annars hade vi inte tagit oss fram. Om jag inte hade simmat som Rota. På vägen hem lyste solen över oss en kort stund, i övrigt ser ut att bli en blöt jul på slottet om inget väldigt oväntat sker.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top