A rolling stone gathers no moss

Det är fredag kväll igen. Slottsherren fixar med akvarier och fiskar och jag lagar mat. Vinterpyssel. Han bjuder på en rökig whisky med, slottsherren, och jag sippar försiktigt på den. Doften påminner om tjära och plåster, inte helt angenämt kanske, men också om torv, halm, tång och saltvatten vilket passar mig bättre. Jag längtar fortsatt till Hebriderna, fast jag aldrig varit där. Det hänförande landskapet, lukten av torv och hav och stormarna som tar tag. Ebb och flod. Kargt men vackert. Jag slukar böcker som utspelar sig på Hebriderna, Shetland eller i Skottland. Oväntat många brittiska kriminalromaner gör det har jag lagt märke till. Liksom jag är nog många andra också hänförda av öriket. Den senaste boken jag läste som tog slut igår, “Istvillingarna” av journalisten S.K Tremayne, utspelade sig till stora delar på en liten ö i inre Hebriderna. En fängslande bok med ett tydligt mått av obehag. Filmatiserar de den boken måste den hamna i kategorin rysare. Egentligen inte mitt val av kategori men ändå väldigt bra. Spännande men otäck men inte så otäck att jag slutade längta till det avlägsna öriket utanför Skottlands kustlinje. Däremot så pass otäck att jag hastigt skumläste några av sidorna och fann mig själv vilja blunda för att inte gå på djupet i sorgen och dess avgrundsdjup. Hualigen. Nu ska jag välja något gulligt romantiskt som nästa bok tror jag, men den får gärna utspela sig i det det skotska öriket den med.

Hundarna är inne för kvällen med. Några vankar stillsamt och andra har lagt sig till ro. Kvällsron infinner sig så sakta. En av de gula Ikea hundarna ligger utslagen på golvet helt tömd på sitt innehåll. Bokstavligt talat för någon har plockat ur det luddet som fanns kvar på insidan. Somliga dagar händer det att jag kan känna igen mig i den utslagna mjukishunden som ligger tömd på golvet. Men på känslor istället för ludd. Men det var längesedan nu. Idag känner jag mig istället pigg, energifylld och långt ifrån dränerad. Till stor del beror det på att jag haft en bra dag och att ljuset är på väg tillbaka och att jag inte har så mycket att bekymra mig över men också på att planeringen för både unghundsderbyt och game fair med lagtävlingar har satt fart. Jag ser sååå mycket fram emot att få komma ut på lite sådant under året som kommer. Vik hädan covid virus och annan skit, nu vill vi ut och umgås runt våra gemensamma intressen och fylla på energiförråden! Vi behöver få röra på oss igen så det inte börjar växa mossa på oss. Jag trivs bra i ensamheten(med slottsherren), den är delvis självvald men just nu längtar jag något fruktansvärt av att leva utan begränsningar och få krama människor jag tycker om. Tids nog.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top