Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Det är vanlig måndag igen och jag går över de nyslagna fälten medan hundarna springer fritt runt mig. Årets första grässkörd är redan slagen och bärgad. Värdet av tidiga och många grässkördar har nog ökat i många lantbrukare och djurägares medvetenhet sedan förra sommarens torka och jag förmodar att man gläds åt varje inkört lass och varje vit bal. Hundarna och jag njuter av vardagens vanlighet, det nyslagna gräsets doft och smälter samtidigt intrycken från den någon mer intensiva helgen.

Jakt och fiskemässan på Tullgarn med lagtävlingen som vi deltog i blev verkligen en minnesvärd upplevelse. Innan vi åkte var jag lite fundersam över hur våra hundar skulle hålla ihop, och jag själv med för den delen, hur de skulle klara att jobba bland alla störningar och intryck som det blir på en stor mässa, om de skulle klara att hålla fokus och koncentrera sig på rätt uppgift. Så här i efterhand så kan jag konstatera att jag nog inte hade behövt fundera på det överhuvudtaget. De klarade det riktigt fint och uppförde sig mycket mer världsvant än vad jag väntat mig. Trygga, stabila och fokuserade. Jag tror de tyckte det var riktigt kul dessutom. Jag fick en känsla av att Bästs upplevelse av mässan var något i stil med ett besök på Liseberg för en tolvåring. Topp med andra ord.

Tillsammans med grabbarnas uppfödare och svarta Rosie startade vi i lagtävligen som “Team Serover” men startnummer femton av fyrtiofem lag. Fredagen bestod av fem stationer med tre uppgifter på varje station, på tre av stationerna blev vi tilldelade uppgifter och hade inte möjlighet att själva påverka vilken hund som skulle hämta vilken apport. Bäst och jag blev tilldelades kniviga dirigeringar på de flesta stationerna. Mitt mål för dagen var att försöka få in alla apporter och hålla oss borta från nollor. Baksidan med att tävla i lag är ju liksom att en nolla sänker hela laget och det vill man helst undvika. Det klarade vi oss också ifrån som tur var. Våra hundar gick bra och apport efter apport levererades. Inför sista stationen var vi fortsatt med i leken och efter en väldigt lång väntan blev det vår tur att ta oss an sista stationen samtidigt som näktergalen sjöng. Bäst och jag skulle ta en dirigering mitt emellan två tidigare markeringar fast bra mycket längre ut. Klurigt. Där och då blev nog Bäst något trött av alla mässintryck i alla fall och glömde i det närmaste bort vad en stoppsignal betyder. Eller så struntade han helt enkelt i den. I det läget höll jag på att köra hela laget i bott när lusten att höja rösten åt min hund blev större än vad som passar på en tävling. Med lite självbehärskning och lite tur till det så gick det vägen, apporten hittades och lämnades av med fortsatt helt okej poäng. Och vi kunde pusta ut efter dagens fem stationer. Våra totala poäng visade sig sedan vara tillräckligt höga för att gå vidare till dag två och vi blev placerade som tvåa, tre poäng efter det ledande laget. Efter att nyss pustat ut efter genomfört arbete var det bara att försöka ladda om för en ny omgång på lördagen med fem nya stationer. Vilket vi gärna gjorde såklart, det finns ju liksom inget tvång i detta med att starta, bara en massa frivillighet och en hel del nervositet. Dagen avslutade men en god middag och lite bubbel på Rosöga och efter det en god natts sömn var det bara till att kliva upp klockan fem och förbereda sig för nästa tävlingsdag. Fem nya stationer med lite utökade svårigheter. Denna dagen fick laget själva välja vem som skulle ta vilken uppgift på stationerna så Lakrits fick gå en del svåra dirigeringar medan Bäst och Rosie fick ta sig en an lite fler markeringsuppgifter. Ett smart drag visade det sig och apporterna levererades en efter en i rätt ordning. Vi lyckades återigen ta oss runt stationerna utan någon nolla i bagaget och med rätt hyfsade poäng enligt vår egen uppfattning. Däremot hade vi ingen som helst aning om hur det gått för de andra lagen och om vi stod oss i konkurrensen. Jag var oavsett det oerhört lättad när femte stationens apport lämnades av och jag kunde släppa spänningen. Nöjd med dagen. Fast det blev bara för en kort stund visade det sig då vi var ett av fyra lag som gick vidare till slutfinal. Spännande värre! Ett efter ett fick lagen gå ut i “finalringen” och lösa var sin apport inför publik och domare. Vi var sist ut och fick vänta på vår tur utan att kunna se de andra utföra uppgifterna. Många visselsignaler hördes och var jag inte nervösa innan (fast det var jag), så blev jag det då när jag förstod att det var svåra att lösa uppgifterna. Till sist var det då vår tur och vårt beslut var att skicka Lakrits på den första dolda dirigeringen och sedan Rosie och Bäst på varsin minnesmarkering. Bäst och jag var alltså sist ut. Lakrits och Thomas löste dirigeringen tryggt och säkert, lena och Rosie plockade sin markering utan hjälp eller stöd. Så var det jag och Bäst. En sista apport, nummer elva på de två dagarna, och jag bad en stilla bön för mig själv att vi skulle sätta denna med. Vilket vi också gjorde och äntligen kunde jag koppla av ordentligt. 

Och tänk, vi vann hela tävlingen! Av sextio möjliga poäng på sista finalen fick vi femtioåtta och totalt vann vi tävlingen med tjugo poängs marginal till tvåan. Vilken fantastisk känsla!

När jag summerar tävlingsdagarna såhär efteråt så är jag väldigt nöjd. Nöjd med våra fina hundars insats, att vi alla höll ihop mentalt, nöjd med hur roligt vi hade tillsammans och hur kul det var att tävla i lag. Tävlingen var proffsigt upplagd och stationerna utmanande. Hela tävlingen andande sportslighet och god kamratanda och vi träffade som vanligt massor av trevliga människor. Det finns som alltid några saker som jag är lite mindre nöjd med också. Mitt lite långsamma agerande i vissa situationer där jag kunde ha hjälpt min hund lite tidigare eller kanske fattat ett annat beslut. Bäst gjorde sitt bästa hela tiden tycker jag, förutom då han “glömde” stoppsignalen på fredagen sista station, fast jag får väl helt enkelt lägga det på trötthetskontot tror jag. Vi hade väldigt roligt ihop, hela laget och jag och min hund. Som ett Lisebergsbesök med en bästa kompis. Och som Bästs stamtalve namn anger, “Shade of the Best”, känner vi oss nu. Det är där vi är, lite i skuggan av de bästa, och där trivs vi rätt bra. Dessutom finns det utvecklingspotential så med lite mer träning och erfarenhet så…

Pin It on Pinterest