Alla dessa hundar

Jag sitter parkerad vid köksön med Mer vid fötterna och te i muggen igen. Ett bra avslut på grådaskig men fin novembertisdag. I pauserna mellan arbetspassen har jag hunnit med att träna de egna unghundarna en i taget. Så dagen fick pluspoäng redan där. Att få tid att kunna ge båda unghundarna var sitt träningspass är inte helt enkelt under arbetsdagarna den här årstiden. Åtminstone inte om man vill träna i ljus och det vill jag såklart, dessutom behöver jag ljuset för det jag vill träna just nu och då hjälper det inte ens med en upplyst lydnadsplan. O jag nu hade haft tillgång till en sådan. De ljusa timmarna ska räcka till så mycket men jag tänker att jag ändå har en otrolig förmån som har möjlighet att ta vara på ljuset så mycket som jag ändå kan då jag jobbar utomhus och på hemmaplan. November kan vara märkbart trist annars. Den lilla cockern försökte jag paketera med ett litet lydnadspass innan vi gick över till sökträning i fasanmarken. Lydnadspasset gjorde gott tycktes det som för hon var ovanligt foglig och med på noterna under sökarbetet. Mina noter. Hon är energisk nu, mer än vanligt alltså, jag tror hon har fått smak på livets goda på riktigt och vet vad som gäller. Jag anstränger mig för att hänga med i hennes utveckling och tänker att alla de stunder vi är ute tillsammans nu ska ge resultat längre fram. Som jag skrev härom dagen, “you don’t find out who your dog is unless you work for it”, så måste jag helt enkelt göra jobbet och samla på mig timmar tillsammans med henne så jag lär mig hur hon fungerar i olika situationer. Mot slutet av dagens träningspass stötte hon en fasantupp på andra sidan en stenmur. För säkerhets skull och som en extra säkerhetsåtgärd tog jag till pipan, men jag tror att hon hade respekterat och stannat ändå. Fast det får jag ju inte reda på nu eftersom jag fegade ur och blåste stopp. Det ångrar jag lite men det lär väl dyka upp fler tillfällen att pröva det. Oavsett så stannade hon fint och förblev stadig så jag kunde klättra över muren och berömma henne. Vilket hon i och för sig verkade tycka var helt onödigt då hon hellre ville jaga vidare efter de två fasantupparna som gick på backen några meter framför henne. Ibland känner jag mig som en enda stor bromskloss i pocketcockerns liv men hon verkar trots det rätt nöjd som tur är. 

Den svarta unghunden och jag var också ute en sväng eftersom tid fanns som sagt. I ärlighetens namn gör vi inte så mycket träningsmässigt, eller så gör vi något mest hela tiden beroende på hur man ser det. Jag hade en dummy och en tennisboll med i träningsvästen och några torrfoderkulor som godis i jackfickan. Godiset används i den händelse jag kallat in henne och vill belöna lite extra, eller om hon spontant kommer och sluter upp vid sidan och “bara finns” en stund. Dummyn och bollen används för några hyfsat enkla men lagom utmanande apporteringsövningar passande en ung hund, helt frånskilda från godisbelöning. I samband med apporteringen blir det klättra upp i knät och klappar och mys istället. För det är så jag vill ha det. Det vi gjorde blev bra tyckte jag, den svarta hämtade några apporter i bra fart och sprang tillbaka till mig med dem i lika bra fart och vi hade roligt tillsammans. Det är väl ungefär det som räknas tänker jag. Sedan loggade vi ut innan det hann gå fel och det känns också rätt att inte jobba för länge med en unghund som rätt nyss var valp och fortfarande fick plats i trädgården. På väg hem fick jag tillfälle att pröva om röstkorrigeringen höll också, när några vita rådjursrumpor lägligt nog skuttade upp framför oss och väckte den unga hundens intresse. Det funkade så där kom de sista torrfoderkulorna till användning de med.

Jag längtar lite efter att träna Bäst med och jag är övertygad om att han längtar minst lika mycket. Efter skärsår, onda leder och senast nu skogspiercingen har han fått vila onödigt mycket och går nästan på tånaglarna när vi går ut. Han är en hund med hög aktivitetsnivå redan innan och den blir inte direkt lägre i avsaknad av vettig träning. Men snart ska det vara hans tur med tror jag, några dagar till så ska vi köra allt vad tyget håller sedan. Jag funderar på om benskydd och skor på tassarna kan vara ett bra alternativ för att hålla honom skadefri framöver…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top