Allt har sin tid

Blicken från en hunds bärnstensfärgade ögon möter min. En lite frågande blick fylld med djup och tillgivenhet. Jag tittar tillbaka och ler lite grand mot den fina hunden med de vackraste ögonen men jag säger ändå nej, labradoren får inte dela kycklingsalladen jag har på min tallrik som hon hoppats på. Men jag fick stålsätta mig rejält för att motstå blicken. Det är nog det labradoren vet tänker jag när den sekunden senare återigen fixerar mig med de bärnstensfärgade ögonen. En liten bit kyckling kan väl inte skada ändå?

Det råder sommarmagi i allra högsta grad. Kvällarna i solen på altanen är så där galet underbara att jag behöver nypa mig i armen för att förstå att sommaren verkligen är här. Att det är på riktigt. Med tjugofem grader klockan sex på kvällen, mygg och knottfritt och en svag ljummen bris har jag svårt att tro att det kan bli bättre än så här. Galet nog är det till och med för varmt att sitta på baksidans altan och skriva i kvällssolen, istället sitter jag i skuggan på slottets framsida dör jag med ojämna mellanrum lyfter blicken och spanar ut över fälten och den lummiga delen av trädgården. Fasantuppen passerar och jag såg nyss en råget som hade ett litet prickigt kid med sig där hon sakta rörde sig framåt i höstvetet på fältet. Häggen har redan blommat över, syrenerna har slagit ut och det är väl precis som det ska vara tänker jag

Vi har haft ledig söndag i dag på nationaldagen. Som sig bör. Vi firar väl inget inte stort precis men ett grattis och en skål för Sverige i väl kyld Loka Crush blir det och en sväng till sjön med klarblått vatten, sommarbris och lysande blå himmel. Svenskare än så blir det väl inte? I sjön badade jag benen och hundarna hela kroppen medan slottsherren höll sig på land med chuckiten i beredskap. På promenaden upp mot sjön diskuterade vi våra hundar och deras eventuella svagheter och brister. Redan när de är unga brukar vi försöka lägga märke till eventuella svagheter, inte så vi letar efter fel och vi noga med att se styrkorna med, men vi försöker se och kan ana vad som kan komma att behöva tränas lite extra på med varje hund. Med den svarta unghunden har vi nog båda varit överens om att vattenarbetet kanske inte kommer att vara bli hennes starkaste sida. Vi har bara anat det men inte försökt göra något åt det utan  tänkt att det får komma med tiden, hon måste få chans att växa till sig först. Troligen har hon redan vuxit till sig eller så hörde hon att vi pratade om henne och simningen på vägen tull sjön för när vi kom fram var hon direkt ut och simmade. Under den timmen vi spenderade vid sjön simmade hon kors och tvärs rätt ut på öppet vatten, ensam och tillsammans med Vi som om hon aldrig gjort annat. Bra träning fick vi till med där vi kunde förstärka hennes intresse och vilja att ge sig av ut på vattnet. Lite förvånade, slottsherren mer än jag, och mycket nöjda gick vi hemåt igen och funderade över om vi skapat en passionerad vattenapportör av den svarta labradoren genom dagens pass och om det kanske rent av blir svårt att hålla henne ifrån vatten i framtiden? Pendeln kan svänga fort ibland. Övriga hundar fick simma och hämta bollar de med förstås. Pocketcockern var i det närmaste otålig medan hon väntade på sin tur vilket kändes riktigt bra. Den lilla cockern simmar med öronen som fendrar och sådan frenesi att hon borde närma sig någon sorts hastighetsrekord i simning. Jag gillar det för jag tänker ju ge mig på att starta henne på vattenprov framöver. För det behövs såklart inget hastighetsrekord men väl vilja och trygghet att jobba i vatten. Båda delarna har hon och till och med avlämningarna satt på plats. Återstår nu bara att se hur den ytterst lilla cockermunnen ska klara att greppa en gräsand på vattnet men det löser sig väl det med tänker jag. 

På väg tillbaka från sjön diskuterade vi helgens trevliga miniweekend som genom slump lyckades bestå av enbart golden. En gyllene weekend med andra ord med både gamla och nya vänner. Så kul!

För oss är det viktigt med de där samtalen efter en arbetshelg, när vi hunnit vila och samla ihop oss lite går igenom hur helgen var, hur övningsupplägget funkade, om helheten blev som vi tänkt och om det är något vi skall ändra eller förbättra till nästa gång. För en nästa gång blir det alldeles säkert. Det känns som att konceptet fungerar och att många uppskattar möjligheten till två dagars kurs med övernattning och “helhet” så nu har jag lite ideer för framtiden.

Som paus från hunderiet har jag ägnat delar av dagen åt trädgårdsfix. En del rabattera har jag gått igenom, jag har grävt lite nytt och grävt igen lite gammalt, vattnat och plockat jordgubbar. Jag har bekymrat mig en del över hallonodlingen också och undrat varför plantorna inte vill ta sig. Två nya hade jag köpt för att komplettera men nu ser det ut som mist fem av de äldre plantorna dött så det behöver kompletteras med flera. Andra brukar ha svårt att bli av med hallon och jag har svårt att få dem att ta sig av någon anledning. Jag misstänker att åkersorken är boven, att de förstör plantornas rotsystem men slottsherren menar att plantorna får för lite kärlek. För lite kärlek tänker jag smått förnärmat, om han bara visste ur mycket jag gillar hallonplantor och framför allt hallon, men jag förstår ändå vad han menar. Det är den där tiden igen, tiden som behöver räcka till allt och alla och som behövs för att inget, eller ingen, ska förbises och helt ärligt har jag inte gjort mycket med hallonplantorna sedan jag planterade dem för ett par år sedan. Så det är kanske inte annat att vänta. Om något ska gro, växa och utvecklas behövs omsorg och tid, så är det bara, både när det gäller växter, unga hundar och annat.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top