Another day in paradise

Jag tog den svarta faran på en promenad strax innan mörkret föll för en stund sedan. Hon var laddad till max, det blir lätt så med unghundar som får vänta mycket i bilen när det är jakt. Hon sprang så mycket hon orkade. Jag fick tillfälle att träna på inkallningssignalen och se till att den åtlyddes. Med lite godis som belöning tycker den svarta unghunden att inkallning är mycket kul och hon skyndar sig snabbt till mig. Nästan alltid. Det var svårt att se ordentligt i skymningen och efter att vi mött tre fasantuppar, en fasanhöna och stött en morkulla som med snabba vingslag kryssade över våra huvuden såg vi en kraftig hjort i åkerkanten en bit framför oss. Eller var det en liten älg? Jag hann inte se så mycket innan djuret försvann i skogen eftersom sikten var dålig och jag hade full koll på unghunden men när vi passerade där djuret stått och betat luktade det gris. Smått förfärad insåg jag att det kanske var ett ensamt vildsvin vi haft framför oss. De stora klövavtrycken i den leriga åkerkanten tydde också på det. Jag märkte inte att Min reagerade på vittringen med troligen är hon van vid vildsvinsvittring redan sedan barnsben så det är inte säkert jag märker någon skillnad i hennes beteende vad det gäller doften av hjort, älg eller vildsvin. Vi såg inte djuret mer i alla fall och tog oss hem från promenaden utan fler djurmöten men med några till inkallningsövningar då spåren lockade.

November fortsätter leverera, både utmärkt väder och fina dagar med hundar, träning och jakt. Nu senast var det cockrarnas tur igen. Vi har fått möjlighet att träna våra hundar i jaktmarkerna vilket vi är mycket tacksamma för och eftersom det gäller att ta tillfället när det ges så passade vi på. Först ut var Mer och Lyra, i sällskap av Vi och Lakrits. Den gule fick tyvärr stå över eftersom hans skogspiercing inte riktigt läkt än. Med varsin bössa och varsin cocker gav vi oss ut i markern samtidigt som dimman lättade och solen bröt igenom. Jakstunden var fin, efter en stund infann sig en nästan meditativ känsla och ett lugn som jag inte känt tillsammans med Mer på ett bra tag nu. Han triggas av konkurrensen som uppstår på de lite större jakterna där det blir mycket visselsignaler och höjda röster. Det har oroat mig en del hur vi skulle hitta tillbaka igen och jag har känt mig lite missmodig över det. Det hade jag inte behövt förstod jag nu, för nu var Mer tillbaka i sin gamla form och vi jagade tillsammans alldeles lagom stort. En obeskrivligt skön känsla när man hittar tillbaka till varandra och hittar “hem” igen. Fast dagens behållning (förutom fasantuppen slottsherren fällde efter en fin stöt av Lyra) var nog ändå den bruna unghunden. Söta lilla Rota fick för första gången pröva vingarna på “bortaplan” och med skytt och parkamrat sökte vi oss framåt i den varierande terrängen. Jag aktade mig för att köra in henne i allt för täta buskage och snår eftersom jag vill ha full överblick över hennes arbete men hon sökte med fart och intensitet i gräsmarker, rörflen och enbuskar. Någon direktstöt fick hon inte men hon fick utmärkt träning då parkamraten stötte och en fasantupp fälldes. Jag stoppade henne med med pipan och hon följde intresserat tuppen och efterföljande apportering innan vi sökte vidare och fick ytterligare ett par stötar i marken framför oss.  På det hela taget är jag mycket nöjd med den lilla. Jag ser vad jag har och jag ser var jag behöver lägga tyngdpunkten på i den fortsatta träningen. En nyttig, rolig och lärorik dag för både mig och Rota inför framtiden.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top