Anyone can start. The best never stop.

Så kom då äntligen värmen. Sedan i måndags har vi haft något som liknar högsommartemperaturer. Förutom tisdagen som tillägnades en hel dag med regn och tjugofemmillimeter i regnmätaren. Med värmen kom knotten. Första mötet med dem hade vi igår kväll. Jag vet inte riktigt hur men jag hade ärligt talat lyckats förtränga dem helt när jag längtat så hett efter värmen den senaste tiden. Nu är jag påmind och uppdaterad och kommer ihåg att även varma vår och försommarkvällar har sin baksidor. Fördelarna med värmen överväger ändå och vi tänder grillen lagom till ett åskväder rullar in. En annan av värmens baksidor hinner jag tänka innan regnet vräker ner och maten tas in. 

Hundarna får hårda kex och den smarta pocketcockern finner på råd som vanligt. Snabbt släpper hon sitt eget kex i närheten av någon av de andra och kilar bort och ställer sig nära, nära Lakrits. Sedan passar hon på. Blixtsnabbt plockar hon de mindre kexdelarna när Lakrits knäckt kexet i delar och äter förnöjt. Han är fin lakrits och låter henne hållas. Antingen är han av den sorten som gärna delar med sig till små cockrar eller så förstår han inte att han blir utnyttjad. Båda två verkar trivas med överenskommelsen hur som helst och jag förundras ännu en gång över hur uträknande pocketcockern är. Vi är nog alla lindade runt hennes lillfinger är jag rädd. Mer eller mindre medvetna om det.

Det stör mig lite. Att jag låter mig lindas och inte ser till att upprätthålla ordningen så som den borde vara. Det borde vara jag som lindade den lilla cockern runt mitt lillfinger istället för tvärtom. Insikten om det är rätt irriterande men också skrattretande. Tänk vad en liten hunds charm kan orsaka. Att något så avväpnande som en pocketcocker med flaxande öron och plirande blick får en att tappa fattningen och tumma på ett oräkneligt antal vardagsregler är kanske inte så oväntat. Inte för mig i alla fall. Jag undrar om flockens äldre hundar känner som jag, om det är därför de också låter henne hållas. Förlorade till hennes charm och väl spelade inställsamhet precis som jag.

På dagarna avlöser träningarna varandra. Det är en fin tid för det. Idag var det uppstart för unghundskursen som slottsherren håller i och där jag och den svarta unghunden är med som deltagare. Hur kul som helst att vara med själv tillsammans med ett gott gäng och motiverade hundar. På eftermiddagen var  en privat grupp här för ett träningspass och igår jobbades det med dirigeringstema på öppenklass. Vi båda tillfälle jobbade vi med terrängskiften och dirigeringstecken över krondiket. Lärorikt och nyttiga erfarenheter att plocka med sig för fortsatt utveckling. Det tränas på och “ut i bögda” pågår de covidanpassade jaktproven på olika håll där flera vänner och kursdeltagare varit ut och prövat sina vingar och färdigheter. För några har det inte riktigt gått hela vägen men för en del andra har ett väl genomfört arbete lett till att det åtråvärda 1a priset följt med hem. Ett alldeles särskilt grattis vill vi skicka till Christer och Vera som tog sin etta i nybörjaklass i dagarna. Vi vet att vägen dit inte varit helt enkel men med ihärdighet, träning och tålamod har Christer och Vera tagit sig i mål. Hurra så bra, heja er!!

Själv längtar jag lite efter provstarter jag med. Den unga hunden utvecklas fint så förhoppningsvis kan vi komma ut och känna på provmarkerna efter sommaruppehållet. Jag drömmer en del om att kunna starta den gule hunden igen med. Just nu ser det lovande ut, han är fri från hälta och pigg men jag vågar inte hoppas allt för mycket. Men tränar gör vi. När det gäller träning så möts vi så ofta av frågor och diskussioner nu för tiden, om vad en hund behöver kunna vid en viss ålder, hur exakt ett fotgående måste vara och om vägen tillbaka med en apport måste vara densamma som vägen ut och lika rak. I strävan mot perfektion, för jag tror det är det man är ute efter, glömmer man lätt bort helheten tänker jag. Den som gör att hunden och föraren är ett team som jobbar tillsammans, för varandra. För den helheten behövs egentligen inga raka linjer varken fram eller tillbaka även om det kan tyckas önskvärt såklart. Det behövs en riktigt fin relation, väl genomförd träning och en motiverad hund och förare. Om hunden snabbt tar sig till målet(apporten), är lyhörd och följsam på förarens signaler och med rätt attityd sedan springer sitt snabbaste hem men avsikt att just skynda sig tillbaka för att lämna över bytet till föraren är det raka i sammanhanget rätt oväsentligt. Om hunden går höger eller vänster om buskaget på hemvägen blir så att säga av underordnad betydelse. Det är till syvende och sist alltid helheten och effektiviteten som räknas. Det sammansvetsade teamet som jobbar tillsammans Med det menar jag inte att man ska strunta i att träna med noggrannhet och exakthet men man bör se över sina mål och vad som är viktigt egentligen. För mig är målet den åtråvärda och eftersträvansvärda äkta relationen som behövs för att blir ett team att räkna med. Där trygghet och vänskap hjälper oss att bärga de allra besvärligaste apporterna. Med hjälp av en rak linje eller omdirigering om det behövs. Där hunden och jag löser uppgifterna tillsammans för att vi båda älskar att göra det. Med det målet i sikte startar vi gärna också på prov av olika sorter efter vägen, för det gillar vi att göra, men slutmålet är den djupa relationen. Den som landar i djup vänskap och gör oss starka som team i vår uppgift att på ett etiskt och effektivt sätt ta vara på det vilt som fällts på jakter där vi deltar. Storslaget och svårslaget!

1 reaktion på ”Anyone can start. The best never stop.”

  1. Så bra beskrivet, kan bara hålla med – vänskapen till och samarbetet med hunden är den finaste gåvan.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top