As crow flies

Mitt hem är mitt slott och min borg, men också min arbetsplats och mitt fritidshus. Så mycket sak rymmas och det gör det också om man tänker till och gräver lite där man står. Slottet ska får en lite “homemakeover “har vi tänkt. Med början i den delen där och hundarna bor och företaget håller till. Några ändringar och smarta lösningar som jag nog skrivit om tidigare för att anpassa arbetsplatsen lite bättre. Det har tagit lite tid att komma till beslut om hur bara. För när vi tänkte ett extra varv dök en annan tanke upp, det gör gärna det när processen väl satts i rullning, så vi var tvungna att ta lite mer tid för att tänka lite till. Nu är det färdigtänkt, hoppas jag, och snickaren är kontaktad. Igen.

Snabbaste vägen mot målet. Helst också rakaste. Det är väl så vi alla vill ha det förmodar jag. Oavsett o det gäller husrenoveringar eller hundträning. Men fågelvägen är inte alltid bäst även om den är närmast. Vi lär oss väldigt mycket på de avstickarna som kan bli från den tänkta, raka vägen. Den kunskapen har vi nytta av till näst tillfälle när något liknande dyker upp. Jag vill tro det i alla fall. Och jag vet det faktiskt också. Av ganska dyrt skaffad men ovärderlig erfarenhet. 

Jag hade ett hundekipage på träning häromdagen där fotgåendet gett sig iväg lite väl långt från positionen vid vänster ben. Fotgående i sig är inget moment tänker jag. Inte för mig i alla fall. Det är kommunikation. Men ändå, och i det här fallet hade kommunikationen hamnat lite snett vilket är lätt hänt. Det finns ett enkelt sätt att ta tag i det tänker jag där receptet är att träna följsamhet och kommunikation betydligt mer än man tränar apporteringsövningar. Häng på ett koppel på hunden och träna följsamhet varje gång du går ut och tränar. Väv in det i förflyttningarna i övningarna och var konsekvent nog att stå över att låta hunden hämta apporterna om inte följsamheten är där den skall vara. Avslappnat och lugnt någonstans i närheten av ditt vänstra ben. Analysera inte för mycket, bara gå. Och glöm inte att det går att säga till hunden när den gör fel, lära den att göra rätt och belöna den för det. Men framförallt- gör jobbet och ge inte upp. 

Ungefär det här sa jag till mig själv häromsistens med. När den svarta unghunden plötsligt klev fram i en annan, för mig ny, position där jag inte vill ha henne. Jag funderade genast över vad jag missat, varför hon gled iväg från mitt vänstra ben och var hennes sävliga, behagliga sida tagit vägen och gjorde en liten analys av det. Till vilken nytta? Ingen alls faktiskt. Det var betydligt bättre att ta tag i kommunikationen, göra den tydligare och få unghunden tillbaka där jag vill ha henne. Och se det fungerande, föga förvånande egentligen. 

Värre är det med pocketcockern. Inte fotgåendet då men totalen om man säger så. Eller värre är det väl inte heller egentligen, det är bara annorlunda. Så till den milda grad att jag inte riktigt finner rätt knappar att trycka på och definitivt ingen quickfix knapp. Men om jag tänker efter har vi nog inte direkta problem, inga stora i alla fall, det är nog bara de helt normala cockerhornen som växer ut i pannan på den lilla emellanåt det handlar om. Vi jobbar oss framåt och jag anar ett djup i vår kommunikation som jag inte sett tidigare, och mindre horn. Våra små stunder av egentid ger vår relation näring och ögonblicken av “du & jag” känsla blir allt fler och längre. Kanske har det med mognad att göra? Jag ställer fortfarenade stora förhoppningar om en rejälmognadsdos efter hennes andra löp också. Och ännu mindre hornutväxter. Så många tikägare vittnar om att de upplevt det så jag hoppas hett och innerligt. Med pocketcockern är det inte tal om att ta snabbaste och rakaste vägen. Vi snurrar en del, rent bokstavligt faktiskt. As crow flies … eller inte.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top