As we speak

Klåvnasten står det på den gulröda vägskylten som pekar åt vänster där vi passerar på landsvägen på väg på en liten hemesterutflykt och jag påminns om att det var där allt började. Starten på den långa resan som kommit att bli min hobby och numera mitt arbete på fulltid. Min allra första hund köpte vi där, i Klåvnasten på en bondgård av en man som lämnade över den bruna valpen i min famn och berättade att de kallat honom Helge efter Helge och Olle i Nöjesmassakern som gick på Sveriges television. Mer information än så fick jag inte, varken besiktningsintyg, vaccinationskort eller matlista men jag var såklart lyckligast i världen oavsett. Det visade sig sedan att jag fick lära mig den hårda vägen. Helge var ingen lätt hund och mentaliteten inte den bästa. Jag själv var helt utan hunderfarenhet och hade inga hundvana släktingar eller vänner att fråga om råd. Men ändå. Han var min allra första hund och hur jobbig han än var så förstod jag att jag aldrig mer skulle vilja vara utan hund. Det har jag inte varit heller under de trettiotvå åren som förflutit sedan dess. Kanske var det menat för mig eller så var det bara ödets lott.

Dirigering

Nu står jag i alla fall här med en del av mina drömmar nästan uppfyllda framför fötterna. Jag är tillbaka på heltid som egen företagare med möjlighet att styra mina tider och planera mina dagar som det passar och behagar mig. Fast med hundjobb den här gången. Men jag jobbar inte färre timmar än tidigare, snarare fler men betydligt mer på mina egna villkor och framförallt med min passion. Hundar och människor i olika åldrar i en salig röra. Lycklig och nöjd med vardagen utan behov av semester eller drömmar om pension vid femtiofem. För stunden i alla fall.

Hur orkar du undrar någon? Det skulle jag aldrig klara säger en annan. Är du inte rädd att bränna ut dig frågar en tredje? Jag förundras något över frågorna även om de troligen kan vara relevanta. Det är svårt att bränna ut sig om man inte har ett jobb man brinner för förstås tänker jag. Jag har ett jobb jag brinner för så jag bör kanske tänka mig för. Men det där med att klara och hur jag kan orka förstår jag inte riktigt. Den frågan borde istället ställas till läkare, poliser, socialarbetare, vårdbiträden, lärare, industriarbetare och andra som jobbar och sliter ibland under orimliga förhållande utan att kunna påverka arbetstider och annat. Jag för min del jobbar med människor i ett mer friskvårdande läge. Med möjlighet att styra mina tider och planera min dag. Jag jobbar med andra människors hobby och intresse som ska ge kraft och energi att klara allt det andra i livet till det som inte är lika ljust och upplyft och med hundar som älskar det de gör. Allt som oftast i alla fall.  Mitt jobb är ett rent feelgood jobb på det sättet även om det såklart kan vara lite småmotigt ibland med krånglande hundar och annat. Fast just nu har jag semester och jag inser att det faktiskt kan vara bra och nyttigt med en paus mellan varven också. För att ladda batterierna. För en någorlunda introvert person som mig är behovet av ensamhet stort emellanåt då det sociala kontot tenderar att övertrasseras under arbetsveckorna. Nöjt finner jag mig tillrätta i hemmets vrå eller på utflykt med enbart hundarna och slottsherren som sällskap. Men det får inte bli för många dagar på rad för då drar det i “jobbartarmen” och det sociala behöver strax fyllas på igen.

Hundar i sensommaräng.

Just idag har det varit något av en mellandag på semestern. Vädret slog bakut och termometern orkade inte kliva över sexton grader samtidigt som det har regnat lätt. Tiden jag väntat på för att röja på övervåningen infann sig plötsligt dessutom var det ett utmärkt väder att infria vårat träningslöfte visade det sig, så idag har det faktiskt blivit två träningspass. Två nödvändiga sådana efter gårdagens skitpass rent ut sagt. Då körde vi ett sök i bästa b-provsanda i hög vegetation och klurig terräng och hundarna gick rent uruselt faktiskt. De kämpade och slet men fick inte fatt i vittringarna och slottsherren och jag blev alltmer frustrerade. Hur svårt kan egentligen vara? Skitsvårt visade det sig och vi förstod inte riktigt varför men det var uppenbart att här fanns ett område som verkligen behöver tränas. Idag tog vi tag i det och inledde dagen med markeringsarbete i gårdagens område. Enkelmarkeringar för att ge hundarna en ordentlig chans att följa upp vittringen och inte ta till benen och för oss för att se till så att just det inte skedde. Det där med springet i benen alltså. Resultatet blev ändlöst mycket bättre än dagen innan även om det faktiskt skulle kunna gå att göra ännu bättre. Under dagen har vi analyserat och spekulerat kring varför det blev så svårt. Om det berodde på starka dofter i marker, mycket mynta växer där, eller om de dummie vi använde saknade vittring eftersom det hängt ute, eller om det var en kombination av de båda sakerna. Den sista möjligheten skulle kunna vara att vi har urkassa hundar men det ville vi inte riktigt kännas vid. Ikväll var vi tillbaka på platsen igen efter att ha tränat på annan mark innan och med dummie som hängt inne på tork. Antingen hade övningen gett färdighet eller så var de här dummiesarna ordentligt torra och invittrade eller så var det en kombination av båda sakerna igen för nu fungerade hundarnas näsor betydligt bättre. Tack och lov. Imorgon jobbar vi vidare!

Mest handlar dagarna om hundar men det finns andra små prinsessor med. Tvåbenta sådana. här de två yngsta barnbarnen. Söta som socker.

Medan vi resonerar och funderar över träningen och mycket bristfälliga vittringen i marken där vi tränade springer labradorvalpen Min förbi och dunsar in i dörrkarmen. Lite förvånat stannar hon upp, vänder och springer tillbaka och dunsar in i andra sidan av dörrkarmen. Vi skrattar lite åt henne, maken till klumpig valp vet jag inte om vi har haft. Eller så har jag bara glömt? Hon blir väldigt charmig i sin klumpighet hur som helst, som en rultig ettårig männsikobaby ungefär och hon är lätt att ta till sig. Älskvärd. Just nu går hon under arbetsnamnet Klumpen men vi får tro att det rättar till sig tills hon blir stor och ska bli en snabb och smidig jakthund. Tids nog rätas alla frågetecken ut.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top