Att ta kontroll över sitt kontrollbehov

Vädret var med oss under hela lördagen och weekendkursens andra dag kunde både starta och sluta i solsken och betydligt mindre blåst än tidigare. Vi anade till och med ett uns vårvärme när vi kom i lä för vinden. Väldigt fint. Det finns i och för sig inget dålig väder, bara dåliga kläder som det gamla talesättet låter påskina. Det är i huvudsak rätt tänker jag, delvis i alla fall, men det finns helt klart bättre väder och sämre väder, beroende på aktivitet och ändamål förstås. Igår kunde vi inte klaga dock och jag landande nöjd och rätt utslagen i soffan fram emot kvällen.

Under lördagens heldag tränade vi vidare mot start i nybörjarklass på b-prov, markeringsarbete, uppmärksamhet och sökuppgifter i varierande och ganska tuff terräng. Vilket inte tycktes bekomma hundarna nämnvärt, eller alls. Vi fick se många riktigt fina hundarbete där hundarna förtjänstfull använde sin nos och koncentration för att lokalisera de fåglar och kanindummy vi använde. En fröjd att se. Det är verkligen värt att poängtera själva hundarbetet tycker jag. Vi har nämligen en tendens att “glömma bort” det till förmån för den perfektion vi är ute efter i följsamhet, åtlydnad och avlämningar. Inte för att vi ska tumma på det området, följsamma jakthundar är nödvändigt, men vi får inte missa att se var hundarnas verkliga förtjänster ligger och varför vi egentligen utbildar dem till duktiga apportörer. Fåglar som vi vet exakt var de ligger kan vi ju trots allt gå och plocka upp själva. Men i andra lägen, när vi inte vet var fåglar gått ner, eller bara har ett någorlunda anvisat område för fågelns nedslag kommer det verkliga och nödvändiga hundarbetet in. Det som v människor inte kan ersätta. Det är då vi behöver hundarnas otroliga egenskaper och förmågor för att finna vittringen som vi själva inte ens kan ana. Vi måste således ge hundarna möjlighet att få jobba fritt emellanåt. Låta dem ta för sig och skaffa sig erfarenhet av terräng och vind och sådant som är avgörande för att viltet ska hittas. Och vi som förare måste lära oss att läsa vinden(igen) och att släppa lite på vårt kontrollbehov och lämna över lite mer ansvar till våra hundar. Om fågeln inte hittas har vi i  slutänden ingen större nytta av ett fint fotgående och en utmärkt avlämning. Lika lite nytta som vi har av en stark jakthund som finner allt men som saknar stadgan och inte är villig att komma in med viltet till sin förare. 

Allt det där och lite till försökte jag påminna mig själv om på dagens träningspass med pocketcockern. Avslappnad och lugn, åtminstone utvändigt försökte jag släppa kontrollbehovet när cockern for in bland granarna och lita på att hon dök upp i rätt riktning snart igen. Med visselpipan i munnen är jag ständigt beredd att blåsa en vändsignal så snart det bär iväg men inne bland snår och granar är det galet svårt att se. Så antingen får jag blåsa en “försäkerhetsskull vändsignal” eller chansa och hoppas på det bästa. Stundtals en svår avvägning tillsammans med intensivt jagande pocketcocker. Jag måste fortsatt jobba på att bli mycket mer medveten om vinden, vinden och vinden. Kontrollbehovet pockar på med och jag måste också lära mig att inte måla upp katastrofscenario om det går fel i träningen lite nu och då. Det blir garanterat bra hundar i slutänden även om man varit på väg ner i diket några gånger på vägen. Fast djupare dikeskörningar bör man passa sig för såklart. Att träna en livsnjutande pocketcocker kan nog vara ett av de allra bästa sätten att lära sig släppa på kontrollbehovet faktiskt. Man får låta sig hänföras och tjusas av intensiteten och hänga på bäst det går. Jag tror alla hundförare skulle må gott av träna en jaktspaniel någon gång. Det är utvecklande, och enerverande, på väldigt många plan. Top notch!

Pin It on Pinterest

Scroll to Top