Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Det är tidig morgon när jag kliver in på den lokala järnaffären för att skicka ett paket. Järnhandeln är också postombud så alla mina paketärenden uträttas numera där. Mannen som efter en kort stund möter upp vid postdisken har håret lite på ända och glasögonen på sned vilket säkert är förståeligt med tanke på den tidiga morgonen. I vilket fall som helst så spelar det faktiskt ingen roll alls för han möter mig med ett leende och glatt humör och vi pratar en stund om vädret, våren, eländiga dagar och lite annat innan vi önskar varandra en trevlig dag och jag går därifrån. Jag kliver ut i morgonkylan och känner mig ganska upprymd, nöjd och glad. Det blir en fin dag idag. Ett bra bemötande kan vara helt avgörande ibland.

Det blev en fin dag kan jag konstatera nu när kvällen är här. Arbetsdagen fortsatte sedan i kyrkans soppkök där jag spenderar nästan hela mina tisdagar. Vi kokar soppa och bakar härliga mjuka kakor till runt etthundra gäster varje vecka. Stämningen är god, människor är glada, och tacksamma, för gemenskapen, den goda soppan och samvaron. Ett riktigt ”feelgood ”jobb är det och tisdagarna är verkligen välgörande på många sätt. För min egen del får jag får en alldeles lagom dos av arbetskamrater och umgänge med människor i alla åldrar och livssituationer. Kontot för mitt sociala behov av människor som inte pratar och andas hund får en välbehövlig påfyllning och landar på lagom nivå för att klara sig till nästa tisdag. När jag kommer hem efter soppjobbet tar jag de hundarna som är hemma på en skön avkopplande promenad där jag sorterar intrycken efter dagen och försöker bli av med ”sopposet” som satt sig i håret. Bästa återhämtningen. Fast Flow får stanna inne och äta en sen lunch medan vi andra går ut, hon behöver fortfarande växa till sig en del både fysiskt och psykiskt innan det blir dags för henne att följa med på gemensamma promenader med flocken. Söta Mer har förresten börjat bära sin matskålar igen. Efter varje måltid kommer han glatt svansviftande och lämnar av den rostfria skålen till någon av oss. Han har inte gjort det på rätt länge. Jag väljer att ta det som ett gott tecken på att hans sneda ansikte börjar rätta till sig igen. Fast å andra sidan har han apporterat och burit dummy under hela sin ”sneda” tid. Oavsett så väljer jag att ta matskålsbärandet som ett bra tecken. Något positivt måste det ligga i det i alla fall.

Flow har förövrigt blivit en riktig unghund nu, pälsen har börjat växa ordentligt, hon har fått fina lockar på svansen och kroppen är lång och slank och för stunden något underdimensionerad till huvudet. Men hon lär växa i sig med tiden. Förhoppningsvis också inuti. Idag såg det faktiskt riktigt lovande ut igen när vi tog vår gemensamma sväng i åkerkanterna. Mängder av uppdämd energi skulle ut och Flow for som en projektil runt mig. Som vanligt. Men hon gjorde det i god kontakt med mig och lyssnade bra när jag kallade på henne eller stoppade henne en kort stund för att hon skulle lugna sig och jag hinna andas lite. Till och med ett oplanerat möte med en fasantupp avlöpte väl. Små steg i rätt riktning. Jag tänker ibland på hur det hade blivit om en hund som Flow hamnat som familjehund hos någon familj inne i ett samhälle. Det är inget fel på att vara familjehund i och för sig men hur hanterar man en liten jaktmaskin med energi för en hel flock i en sådan miljö? Var ska all energin ta vägen? Cockerspaniel av jaktmodell är vansinnigt söta, bedårande och i lagom storlek så jag förstår att många känner sig lockade av dem men det är nog bra att tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för om det är rätt val av ras. Känner man att man har tid, ork och möjlighet att ge en jaktcocker vettig träning och aktivering så kan jag lova att man verkligen får en rejäl energikick och en aktiv härlig kompis. På köpet får man god kondition och man somnar garanterat gott varje kväll när man slutkörd och nöjd efter att ha hängt med valpen hela dagen äntligen kan landa i sängen.

Pin It on Pinterest