Ålder är bara en siffra
Han far som ett svart streck fram och tillbaka över åkern. Mer likt en pointer än en labrador. Han älskar att sträcka ut och springa snabbt och långt. Gärna länge med. Jag låter honom hållas lite, han springer långt men inte bort så jag låter honom sträcka ut över stubben och njuta av möjligheten. De andra hundarna verkar inte förstå njutningen i det där snabba vidsträckta, ingen av dem hänger på men det tycks inte bekomma honom att han får springa ensam. Jag har haft snabba långspringar hundar förr men jag undrar om inte Pal tar priset? Det är han och goldenhanen Blizz som jag hade för många år sedan som toppar springligan i alla fall. Kan hända att Blizz var snäppet värre ändå, men jag minns inte riktigt för han hann inte tyvärr inte springa så länge alls innan hans dåliga armbågsleder satte stopp. Efteråt, när jag förstod att det inte fanns några alternativ och lät honom somna in har jag undrat om han sprang som han gjorde för att springa i från värken. Så är det inte med Pal i alla fall, han springer av ren glädje och lust. Långa dirigeringslinjer lär inte blir några problem men jag lär får (fortsätta) jobba med tajta sök och noggrant letande, det inser jag. Lillebror Wirre springer snabbt han med men inte alls med samma intensitet som Pal, han mer normalspringer om det finns något sådant begrepp. Mer av en lagom anpassad fart för uppgiften så att säga. Det är alldeles tillräckligt tycker jag och lite mer förståndigt med för skaderisken blir betydligt lägre än i Pals fall. Annars hade jag mest tänkt satsa på långa raka linjer ett tag nu och lite mindre av noggrant letande, på de stora stubbåkrarna men tji fick jag för de är redan i gång och plöjer. Höstsådd väntar, retligt för mig. Men några långa linjer hann jag få till i alla fall eftersom traktorn gick sönder så det blev en halv dags respit. Det finns andra stubbåkrar med, inte precis runt husknuten men lite längre bort. Där kan jag passa på att lägga ett träningspass under morgonpromenaderna.
Med tanke på allt damm som yr när den torra lerjorden plöjs tänker jag än en gång att det är en förfärlig tur att jag fortsatt skjuta upp fönsterputsningen. Jag trodde alla bortförklaringar och ursäkter var förbrukade men den här hade jag inte räknat med. Med gott samvete låter jag putsningen vänta ännu ett tag, för de ska ju harvas och sås med.
Jag har flera unghundgrupper i gång nu, valpar i fem månaders åldern och lite äldre unghundar. Med valpar och unghundar följer alltid en massa frågor och jag för ofta frågan om vad valpar bör kunna vid en viss ålder eller vad jag tränar med mina unghundar i en viss ålder. Och i vilken ordning jag lär in delarna. Ju fler man frågar om det här desto fler svar lär man få tänker jag. För det är lite så det är med hundträning, att det finns så många sätt att göra det på som alla leder till ett liknande slutresultat och inget behöver vara fel med det. Lite så är det med åldrar med tänker jag. Galet individuellt vad en hund klarar och är mogen för i en viss ålder. Här finns inga måsten eller bör att rätta sig efter. Inte vad jag kan se. Ålder är bara en siffra när det gäller det här ändamålet. Ibland är det kanske lite lättare för mig som ser unghundarna på träning här “utifrån” för jag glömmer av eller tänker inte alltid på att fråga hur gamla de är innan jag lägger upp träningen för dem. Jag försöker lägga upp anpassande övningarna efter vad jag ser hos varje unghund och inte efter dess ålder vilket blir lättare när jag inte vet hur gamla de är. Visst finns det några generella riktlinjer jag förhåller mig till i utbildningen i förhållande till ålder men absolut inget som är skrivet i sten. Det är inte heller det där med ordningen av de olika delarna i utbildningen. Jag har en ram, en plan och en tanke men den förändras och justeras hela tiden allt eftersom valpen växer till sig och utvecklas. Därför blir mitt svar på frågan rätt ofta det lite flummiga ålder är bara en siffra. Hundträning ändå, så fint att få vara med.
Jag lärde mig lite nytt i dag med, om skåran i mitten på hundnosarna, den som gör att nosen liksom delas i två halvor. Det där borde jag troligen redan vetat men det gjorde jag inte. Nu däremot, nu vet jag och kommer för alltid att titta på hundars nosar med en lite annan insikt.
“Did you know that the tiny vertical groove between a dog’s nose and upper lip actually has a purpose? It’s called the vegetal groove (or philtrum), and it’s not there by accident!
Each time a dog licks its lips, a bit of saliva collects in that groove. Through a process called capillarization, the moisture travels up to the nose — helping keep it damp.
And why does that matter? Because a moist nose is much better at capturing and holding scents from the air. That’s part of what makes a dog’s sense of smell so incredibly powerful!
Nature’s design is always so clever, isn’t it? “- Eaysin Ali
