Allting är svårt innan det är enkelt
Flitens lampa lyser om kvällarna. Når jag orkar. Ibland är ögonlocken så tunga och soffan så lockande att jag ger efter. Trots det har jag kommit en bra bit på väg och börjar närma mig slutfasen. Det är tur det för snart är kvällarna ljusa igen och då vill jag inte sitta inne vid datorn och jobba.
Kurserna är igång, vårupptakten trots vinterväder och snö. Hanterbart så länge det inte blir mer snö eller kallare. På lördag ska det bil kallare, bara över dagen ser det ut som men så pass kallt att kursen den dagen troligen fryser inne. Trots god vilja hos både hundar, förare och instruktör. Det blev mycket trots nu märker jag. Igår startade vårens dirgeringsgrupp och då hade vi tur för solen var framme värmde upp så det blev en väldigt fin och behaglig vinterdag utan iskalla tår och tasskramp hos hundarna. Sådana vinterdagar är magiska. Det är kul att vara igång igen. Jag behöver det.
Imorgon startar nästa grupp, en kurs mot öppenkass på b-prov. Förändringarnas vindar blåser i Ssrks olika provformer nu till regelrevideringen som sker vid nästa årsskifte, i år är allt ”som vanligt” men sedan sker en hel del förändringar av olika slag. Bland annat kommer b-proven som hetat b-prov så länge jag vart med att byta namn till retrieverjaktprov. Bra namn tänker jag. B-prov låter ju ändå…lite b. En annan ändring blir att det kommer räcka med ett excellent i öppenklass för att ta sig till elitklass. Om de nya reglerna går igenom vill säga. Om det blir bra eller dåligt och hur det kommer att påverka är svårt att veta i förväg men det är ett genomtänkt beslut som det tagit lång tid att komma fram till så det lutar åt att det kommer bli bra. För helheten.
Ingen sol idag men behagligt ändå eftersom det var i stort sett vindstilla. Så skönt att slippa nordans sträva iskyla mot ansiktet och så märkligt hur minus fyra kan kännas milt och skönt. Jag tog mina båda retrievrar en sväng runt ett fält. Tillsammans lade vi ut sex minnesområden med terrängsskiften och två apporter i varje, flyttade oss in i mitten och sedan skickade jag hundarna i tur och ordning till utvalda områden med några förflyttningar emellan. Jag förväntade mig att det skulle bli svårare än vad det blev att hitta apporterna och framförallt tennisbollarna i snön men det gick över förväntan. Jag var beredd att gripa in, rädd att det skulle bli för svårt att hitta bollarna, funderade över om det var dömt att misslyckas och övervägde starkt om jag skulle lägga en extra boll i varje område för säkerhets skull. Varför övertänker jag så mycket och vad oroar jag mig för? Hundarna fick precis den utmaningen de behöver och jag klarade mig bra jag med.
Det är kväll nu. Hundarna sover sött i bäddarna under trappan utom Wirre som tuggar ben på köksgolvet. Födelsedagsbenet som varat en vecka snart och han har fortfarande en fjärdedel kvar. En knapp timmes tugg och en stor skål vatten efteråt och han är nöjd för dagen. Skönt.
