As the crow flies
smått överväldigade av det fina midsommarvädret slår vi oss ner på baksidans altan. Lillie är med, i tratt förstås. Såret ser riktigt bra ut sedan igår och jag börjar tro att vi ska klara det utan komplikationer. Men det är förmodligen för tidigt att säga så jag låter det vara osagt. Det ser bra ut nu åtminstone. Enda haken just nu är att hon ser ut som Frankensteins monster som vår veterinärkompis sa. Hon ligger vid mina fötter nu, Lillie, och spanar ut över fälten och en och annan kanin som skuttar förbi. Kråkorna ser jag inte till just nu, jag tror inte de är bekväma med att var nära slottet bör vi är ute. Men i morse, då såg jag när kråkungarna lekte med kaninerna genom sovrumsfönstret. Lite udda tycker Jag men alla kråkungar är väl inte uppvuxna tillsammans med kaninungar förstås. Det är mer eller mindre de här kråkungarna fast i frihet. Jag såg genom fönstret hur de flög in och slog sig ner alldeles intill de två kaninerna som letade exklusiva örter i viltfröblandningen vi sådda för ett tag sedan. Den som fortfarande inte har fått fart bland det konkurrerande ogräset. En av kråkungarna lade huvudet på sned så där som kråkor gör och vred sitt ena öga mot en av kaninerna, kikade lite och gjorde sedan ett par jämfota skutt fram till kaninen. Den pickade lite försynt men retfullt i kaninpälsen och tjattrade lite innan den började leta efter något i gräset intill kaninen. Kaninen verkade oberörd av kråkungen och jag fick intrycket av att de två redan kände varandra rätt väl. Den andra kråkungen spatserade runt bland kaninerna och ogräset och såg ut att samtala med dem om något viktigt. Jag fick fram mobilen och tog ett par foton. När slottsherren vaknat lite senare och jag berättade om kråkungarna undrade han om jag inte filmade morgonmötet. Det kan man självklart använda mobilkameran till, det VET jag ju egentligen men har aldrig sinnesnärvaro nog att komma på det i stunden. Tyvärr.
Lite överväldigade av det vackra sommarvädret som sagt. Och de lediga obokade dagarna. Jag har grävt upp och runt en av rabatterna. Känt den ljusrosa rosen med enkla blommar dofta ovanför mig när jag krupit runt på knä i torvorna under med Wirre som hantlangare. Jag har planterat blommor med, utökat med fler sommarblommor i krukor och amplar. Vilat i görandet med händerna i jorden i den tidiga midsommardagsmorgonen. Jag gillar blommor och trädgård och gör jag inget med hundar gör jag gärna trädgård när jag får chansen. I år hade jag egentligen tänkt millionbells i dova färger i nyanser av gammalrosa, rost, svagt gult och beige i lådorna. Lite milt och pastelligt. Det blev inte så. för precis som precis allting ammat har även sommarblommarna gjort en rejäl prishöjning och jag vill ha många så när det då var halva priset på kraftiga välmående millionbells i rosa och lila fick jag tänka om. Lite flexibel får man ändå vara när det är pengar att spara. Jag sparar planen med de dova färgerna till ett annat åt. Jag har ett tema med enbart vita sommarblommor av olika sort sparat sedan tidigare med. Det ska det också bli ett annat år. Ett utan extrapriser. I år blir det inga enhetliga förger alls, tvärtom är det brokigare än någonsin, men det är fint och blommors färg skär sig aldrig. Fast jag har lite svårt för orange tagetes och kornblå lobelia i samma kruka. Det har jag.
Tränat med såklart, som utlovat. I det soliga varna passar det fint med vattenarbete så det har det blivit. Det passade bra för Pals sår med, det som läkt fint men fortfarande är lite känsligt. Jag tror att sårområdet är känsligt men det är förmodligen jag som är känslig. För säkerhets skull undviker jag att låta honom springa i ris och snår några dagar till. Vatten får duga. Det gjorde det med råge och utan tvekan enligt Pal som är galet träningsmotiverad efter den ofrivilliga vilan sista tiden. Han fick träna tillsammans med farbror Lakrits och simma i näckrosor och göra memorielinjer en bra bit upp på land på andra sidan viken. En del markeringar med. Så fick han vänta med så som retrievrar alltid behöver göra. Vänta medan Lakrits simmade och medan vi förberedde övningarna. Han är bra på det med faktiskt. Bra på väldigt många saker är han. Att springa är en av dem och just den delen behöver jag hålla tillbaka lite. Fortfarande. Troligen lite av ett livstidsprojekt med honom.
De gulliga cockertjererna var ut med. Vi tränar inför vattenprovet. Nytt vatten med näckrosor och en liten vassridå och en upptinad gräsand att apportera. Ett snabbt möte med en mindre huggorm i strandkanten blev det med så efter det bytte vi till annan plats. Båda tjejerna skötte sig fint, det gjorde Lad med men han sköter sig alltid och är äldre så det är lite mer förväntat. Både Lass och Till behöver träna mer med anden, det råder ingen tvekan ok att ta den och att den ska hela vägen in men de behöver öva mer på grepptekniken, särskilt när de ska ta den i vattnet. Oftast blir det i en vinge eller i halsen eller vad helst de får tag i. När de kommer i land rättar de till och ta ett bättre tag. Förståndigt. Viljan är det definitivt inget fel på. De är väldigt roliga att jobba med cockrarna och de definierar verkligen det man brukar säga med ”mycket i hund i litet format”. Väldigt behändig storlek har de och man kan ha många utan att de tar så stor plats. Förutom i hjärtat då, där blir det trångt för de har en förmåga att spela på ens känslor och breda ut sig ganska rejält.
Såklart har det blivit träning för Besta med, hon som också är tillbaka igen efter ett tags avbrott från träningen. Hon är smärt, smart och söt. Duktig är hon med förstås men i jämförelse med sin yngre hyper begåvade bror bleknar hon lite, det går inte att bortse i från. Den praktiska jakten är hennes grej, det är både tydliga och uppenbart. Sätt henne i en situation med skyttar, fåglar och kniviga jaktliga situationer så finns det ingen tvekan, inget som hindrar. Men hon gör sitt bästa på träningen med, med glädje, som den rara hundindivid hon är. Även om nivån i engagemang och utförande kanske inte alltid är riktigt där jag vill ha det. Till exempel vill jag gärna att hon tar fågelvägen till apporten medan hon själva hellre tar snabbast vägen runt när terrängen är eländig, men finns det fågel att hämta istället för en tygpåsen har hon inga bekymmer med fågelvägen ut. Det handlar om motivation såklart, och lite om vem som bestämmer. Om hur mycket jag vill pressa henne. Och om det är markerad apport eller en dold och vad jag låter henne som hund lösa självständigt och när jag går in och styr. Hur viktigt det egentligen är och var gränsen går för mig. Viktiga frågor att ställa sig själv ibland så man inte tappar bort sig bland andras hundförares tillvägagångssätt, val och önskningar.
