Är det värt jobbet?
Jag är trött. Skriver lite fast jag förmodligen är för trött för det med egentligen. Men så finns det något läkande med skrivandet med, något av hämta andan och energi, fylla lungorna med luft och långsamt släppa ut den igen. Skrivandet ger ordning i tankarna och återhämtning. Sinnesro.
Och sinnesro kan verkligen behövas i en värld som är mer att betrakta som mer åt det sinnessjuka hållet. Så mycket galen oreda som pågår på olika nivåer. Ibland vill jag bara isolera mig i det lilla, fly världen och odla grönsaker, mjölka en ko jag inte har och ta vara på ull från egna får. Ullen skulle jag karda, spinna och sedan sticka en tröja av som jag skulle ha på mig och känna mig tillfreds i utan att lägga ut en endaste bild av den på sociala medier. Förekommer det ens nu för tiden undrar jag? Förmågan att vara nöjd och tillfreds med något utan att publicera en bild eller ett filmklipp på det? Jag är trött för tillfället som sagt, lite i överkant och möjligen en liten aning bitter med. Överreagerar. Varför vet jag inte riktigt för jag har haft en förträfflig dag på jobbet med en del sol, god mat och härliga människor och hundar plus att jag har världens gulligaste hundvalp. Med tanke på hans gulliga utseende undrade Anna om jag möjligen köpt honom i en leksaksaffär. Man skulle kunna tro det men han är på riktigt. Jag skyller mitt trötta på vårtröttheten, på alla måsten som ser ut att radas upp framför mig i en lång räcka redo att betas av ett i taget. Pust.
Texten ovanför bilden skrevs i går kväll nu är det morgon efter en god natts sömn och som vanligt är tröttheten som bortblåst och måstena överkomliga och inte så många alls. Ha! Med en mjuk valpkropp i famnen klivet jag över tröskeln ut i den frostiga morgonen och fågelsången. Solen letar sig upp över trädtopparna i öst och det sjuder av liv igen så där som det gör tidiga vårmorgnar. Det är småfåglar trastar, tranor och gäss och det låter som jag klivet rätt in i tropikerna. De västsvenska tropikerna då förstås. Nyfiken på om någon av de små väljer att flytta in i de nyuppsatta holkarna. Om de hittat dem än.
Jag stod där ute under holkarna och friserade Lyra för några dagar sedan, med tanke om att hennes ullig päls skulle kunna komma till användning till fåglarnas bobyggande. Herregud vad päls hon fått med åren. Effilerinsgsaxen orkade inte ta sig igenom så jag snaggade henne med den vanliga saxen först. Förhoppning var att att få bort den mesta av pälsen och samtidigt för ner henne ett kilo vikt. Minst. Det gick väl sådär. Kilot sitter kvar men det ser inte så påtagligt ut när delar av pälsen försvann och kroppen blev slankare och mer välskött. Lite mindre mat och mer motion nu när snön är borta ska säkert råda bot på extra kilot(kilona) inom kort. Inom en överskådlig framtid i alla fall. Jag tänkte lite extra på utvecklingen som skett i Lyras och min relation genom åren medan jag klippte och kammade henne. Hur klippstunderna gått från att likna ett mmindre krig med dåligt humör från oss båda till att bli till mysiga stunder där vi både trivs gott och leende accepterar varandra och klipprocessen. Relationer kan verkligen ta tid på sig ibland tänker jag, kännas omöjliga och irriterande dåliga men ändå landa på djupet med tiden. Lyra är noga med att bara göra sådant som lönar sig, för henne, det ska vara värt det annars kan det kvitta och vad hon värderar so vört är stundtals rätt oklart för mig. Jag läste en text av en internationellt väl renommerad hundtränare nyss, den handlade lite om Lyra tyckte jag. fast egentligen handlade den såklart om alla hundar, och om oss som tränar hundarna. Om hur vi måste bli medvetna om vad våra hundar tycker och vad de tycker gör det ”värt att jobba för”. Kanske är det jobbet i sig självt eller något annat som ger den där extra skjutsen. Hur tränaren skrev om hur viktigt det är att vara flexibel och öppen i det och att inte ”tvinga” in hunden i en belöning för att det passar oss att belöna på ett visst sätt.
Han skrev precis det Lyra sagt mig i flera år.
