Bara inställningen är beundransvärd
Fruktansvärt kallt idag med. Bara en ynka minus men nordostvinden fick det att kännas som minus tjugofem. Minst. Men med ännu bättre kläder än igår och ett smart val av träningsplats för dagens jobb så var det absolut hanterbart. Inne i värmen lite senare var kylan snart bortglömd. Så pass att vi tog oss ute för eget litet träningspass med de två yngsta hundarna strax före skymningen. Vi har lagt märke till det förut och gjorde de igen, de två unga grabbarna triggar varandra rätt bra. Blir båda två mer på tå än tillsammans med sina mer ordinarie träningskamrater då när vi kör en äldre och en ung. Det är ingen varken stor eller oväntad grej, bara en liten notering att ta med sig.
Efter Lakrits tolvårsfirande igår tycks Lyra ha kommit i partystämning. Hela dagen idag har hon varit lite smått galen pigg och alert och gjort sin sedvanliga piruetter på köksgolvet fast fler och snabbare än vanligt och ute har hon sprungit och skrämt de andra hundarna genom lekinviter och sina snabba rörelser. Jag tror vi alla undrat lite vad det varit med henne. Kanske några besvärliga hormoner som flytt fältet? Uppenbart mår hon bra i alla fall. Jättebra. Det gör Wirre med, just nu gnager han sig igenom det dagliga tuggbenet för att hålla tänder, tuggbehov och inredning intakt. Han är är slyngel nu. En stor. Vi märker det i gruppen, hur det morras mer, riktigt djupt och dovt emellanåt, hur de äldre hundarna har att stå i med att hålla slyngeln på mattan och hur Lad flera gånger om dagen tar ett bestämt grepp över den unga slyngels nosrygg och påminner honom om att behärska sig och uppföra sig. Hela flocken fick hårda kex att gnaga på förut med, i hundgården medan jag var ute. Wirre ville helst ha alla kexen själv vilket inte var aktuellt såklart utan han fick nöja sig med ett som han slarvade bort i ivern över att kanske kunna roffa åt sig ett till. När han inte hittade sitt försökte han ta Bestas. Jag skulle inte tro att han prövar det någon mer gång. Besta är världens snällaste men delar med sig av något ätbart till en slyngel gör hon INTE. Det lätt som vi fått in ett lejon i hundgården när hon tillrättavisade och Wirre drog svanen långt in under magen och smög längs staketet med bortvänd blick. Ingen kroppskada såklart, så långt går hon inte men han blev ordentligt mentalt stukad. Som den slyngel han är verkar det i och för sig som det redan är bortglömt men jag tror ända han minns sin läxa. Nu tog tuggbenet slut och han hoppade upp i clubfåtöljen och rullade ihop sig på fårskinnet där. Det går fortfarande men snart ryms han inte längre. Undrar om det finns clubfåtöljer i xl?
Lass och jag slipar vidare. Vi har haft en fin vecka, berg och dalbanan planar ut och håller sig på en jämn nivå. Nu när jag släppt efter på en del av mina förhoppningar för vi en behaglig tillvaro tillsammans. Hon är kul den lilla hunden, följsam och fin och pigg på gemensamma upptåg. Jag har tränat lite inomhus de senaste dagarna, korta pass med varje hund där vi filar och påminner lite om hållande och sådana saker. Jag gör det i det vita hundrummet, en i taget får de sitta på vibrationsplattan och göra lite hållaövningar (obs! den är avstängd) Lass tycker det är väldigt kul. Så där så hon jublar när det är hennes tur och rusar i förväg in och sätter sig på plats. Det är lite av en scout över henne. Alltid redo. Bara inställningen är beundransvärd. Ändå får jag stöka lite med henne i den här träningen(den här med) men jag undrar om det inte är det som är själva grejen för henne. Det ska stökas lite, ställas lite krav, jobbas lite till, skärpas upp och koncentrats och sedan har jag henne med mig. Jag tror hon gillar lite mothåll, behöver det, hon viker inte ner sig, hon blir bättre. Jag lär mig. Av varje hund.
Jag tänker att jag inte behöver hålla på egentligen. Hålla på med de där korta träningsstunderna inne eller gå ut i kylan strax före mörkret för att träna en hund eller ta en promenad. Egentligen kunde det lika gärna kvittat för det behöver inte tränas hela tiden. Vintervila är okej troligen till och med bra. Men så har jag rastlösheten att ta hänsyn till, den som inte kommit över mig än men som jag ändå känt av lite, lite nu i slutet av januari. Jag tänker på några rader som ena dottern skickade till mig lite apropå att ha det lite för lugnt, som på vintern. ”anxiety is what happens when energy has nowtere to go, so move your body”. Snacka om huvudet på spiken. För mig, för Pal och för Lass och lite för slyngel Wirre. Så det är därför vi håller på tänker jag, därför vintervila inte gör oss gott i för stora doser. Hallå våren, vi längtar efter dig!
