Bara man fortsätter göra
Ännu en vacker vinterdag. Ljust vid sju, delvis snöns förtjänst. Sång från småfåglarna och sol på uppgång. Jag har träningsvärk och kroppen tar emot lite första promenaden. Snöns förtjänst det med, i kombination med morgongymnastiken. Känns ändå bra att ha värk av en okej anledning och veta att det är på övergående.
Lyra har nog också träningsvärk, eller åldersvärk. Eller så ger hon bara uttryck för vad hon tycker om snö och vinter. Hon är bra på att säga vad hon tycker. Har så mycket åsikter och talar om dem. Högt. Vi håller oss till de plogade vägarna och upptrampade stigarna idag. För vår träningsvärks skull och för att jag bara inte orkar halka ett kvarts steg bakåt för varje steg framåt. Men vackert är det, med snön, jag kan inte tycka annat. Rent är det med, skurmoppen har haft en rejäl vintervila i år. Jag måste sparat en hel del tid på den uteblivna moppningen det senaste men jag undrar var tidsbesparingen tagit vägen? Uppäten av något annat tidsödande förmodligen och försvunnen i flödet.
Unghundar idag, så kul. Igår med för den delen. Och i förrgår. I solskenet mitt på dagen har det varit alldeles passande för hundträning. Några plogade gångar på fälten har gett en bra plats att vara på och bra möjligheter för träning. Plogade för de vilda djuren egentligen men smart att kunna använda dem till flera syften. Unga hundar är det roligaste som finns. Jag brukar skriva det och brukar tycka det och jag har inte ändrat mig. Sedan är det alltid plus och minus förstås. I träningen med dem och i faser och trösklar och allt man ska igenom och över och förbi. Inget gör sig självt.
Ibland behöver man också tänka på att det kan vara rätt stor skillnad på det man önskar sig ha i sin unga hund och det man verkligen har. Alla vill, såklart, ha unga hundar som är framåt, orädda, öppna och sociala, följsamma, balanserade, lätta att föra med bra koncentration och som uppför sig väl. Men eftersom perfekta unghundar ännu inte är uppfunna har man förmodligen något helt annat eller åtminstone lite annat än det man önskar. Det behöver tas hänsyn till och man behöver våga se och orka möta hundens personlighet med de svagheter som eventuellt följer med den. För att bygga dem åt ätt håll. Kan vi vara lite steget före i det här så är förutsättningarna goda att eventuella svagheter inte blir några bekymmer alls. Om man fokuserar på hundens styrkor och tränar vidare på dem istället för att fokusera på svagheten har man en god chans för svagheter brukar tyna bort med tiden när man lyfter fram styrkorna. Jag ser ofta att det(tyvärr) är lätt att gör tvärtom, att fokus läggs på att lösa ”problemet” genom att träna på just det med följden att det lätt blir en nedåtgående spiral och ett större bekymmer än vad det hade behövt bli.
Apropå träning tänker jag också att den behöver bli av, det finns inga genvägar och det är aningen tidsödande, om än väldig roligt, att utbilda en ung hund. Lite frustrerande ibland med, när förväntade framsteg uteblir. Då behöver man utrusta sig med tålamod och orka nöta vidare. Jag lånar några rader från en annan blogg där det inte alls handlar om hundträning utan något helt annat som stickning. Eller om det var virkning? hur som helst tycker det passar fint i unghundsträningssammanhang med. Något att tänka på när man går ut och tränar, för att sänka kraven och förväntan lite.
”Det måste inte bli något varje gång, bara man fortsätter göra”
