“Between stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response.”— Viktor E. Frankl

Så kom plusgraderna jag trott jag längtat efter men just nu tvivlar jag lite. På om det verkligen var det här jag ville. Det blev så gruvligt smutsigt, så slaskigt, grått och eftersatt. Det som försvann i snö… Fast nog vill jag det ändå, få barmark och grus under kängorna istället för snö. Det var var dags för en förändring helt enkelt. Smutsen får vi på köpet. Jag har ställt fram moppen. Laddat med rengöringsmedel för doftens skull och startat luftavfuktaren. På söndag välkomnar vi mars. Årets första vårmånad.

Kontorsdag idag igen. Passade fint till vädret. Regnjacka på när jag gick ut i pauserna. Ovanligt. Jag unnar mg hundträningsrundor när jag har kontorsdagar. Skyller på att jag behöver rensa huvudet. Sant i och för sig. Jag väckte Lass och lilla Till på lunchpausen och tog dem med ut för. De blev överrumplade på något sätt, mitt i middagsvilan och verkade inte vänta sig träning så där mitt på dagen. Ute var de som små ljus båda två. Välartade. De två brukar aldrig klaga och gjorde väl inte idag heller men det syntes att de inte uppskattade när snöslask och vinterkallt vattnen skvätte upp under magen. Båda slog av lite på farten på hemvägen med apporten. Helt ärligt tror jag aldrig jag sett dem göra det förut. Men så har vi väl nästan aldrig träning i den mängden slask förut heller. Kul hade vi hur som helst. Till labradorerna efteråt valde jag en torrare (men inte torr) plats. Jag hade den möjligheten och för Bestas skull var det nog nästan nödvändigt. Det finns gränser för vad man utsätter sig för i jakten på en tygpåse enligt henne. Det blir liksom att helt att ta udden av det roliga att tvinga henne springa genom tio centimeter isvatten. Det är väl inte roligt för någon i och för sig men somliga är beredda att göra i princip vad som helst för en apport. Jag valde hagmarken med björkkullen och stenröset och fick till ett kort, intensivt och roligt pass där jag svor lite över mig själv vid ett tillfälle men för övrigt var nöjd.

Jag fick gjort en hel del kontorsarbete med, trots hundträningspauserna. Bland annat bokföring och fakturering. En givande föreläsning och lite annat hann jag pricka av med och givetvis slet jag en stund med några av alla mina idéer och landade ännu ett steg närmare slutresultatet. Men det tar tid. Föreläsningen fick mig att tänka lite med och jag översatte förstås snabbt dess budskap till min verklighet och hundträningen. Jag tänkte på hur lätt det är att köra fast när man vill hitta lösningen på ett problem. Knäcka koden. Det finns några faror med det, särskilt med de unga hundarna. Vi blir så ivriga att hitta lösningen och komma framåt när vi egentligen borde ta ett steg tillbaka och bara låta vara. För i nära på nio fall av tio löser det sig om vi bara kan släppa det och ge hunden tid. Varför har vi så svårt för det? Med helt vuxna hundar är det annorlunda såklart, där lär inte tiden ändra så mycket och ytterligare mognad är inte att vänta, där får vi tänka, och göra, annorlunda. Men med de unga, de som ännu inte är färdiga och som suger år sig intryck som svampar, där behöver vi tänka till och tänka oss för. Tänk så många problem som uppstår för att vi inte gett oss till tåls, för att vi inte klarar att låta saker vara och har tålamod nog att vänta in.

När det gäller sådant blir det också väldigt lätt att söka råd på flera håll. Få tips på lösningar för att fortsätta pröva sig fram frö att lösa problemet. Förkastligt för i det blir inget konsekvent och den unga hunden har inte en chans att hänga med i svängarna när vi ändrar oss och byter riktning. Jag säger som jag brukar, ändra absolut ingenting för ändrandet skull. Ändra bara om du har verkligt starka skäl till det och ändra bara precis det minsta lilla du behöver. Lösningen är inte (i alla fall väldigt sällan) att byta kommando, sätt att skicka eller att korrigera mer/mindre/tuffare/mildare. Lösningen är som regel att ge hunden tid och sedan konsekvent fortsätta på den valda stigen, följa den röda tråden och göra jobbet. Det finns inga genvägar. I alla fall inga långsiktigt hållbara. Vi behöver ”leva våra varför” även i hundträningen och har vi inte koll på riktningen och vad som är våra ”varför” i träningen behöver vi ta reda på dem innan vi blandar in hunden mer.

”Vi söker ofta efter mening, men glömmer att vi kan leva den. När våra handlingar stämmer överens med vårt inre syfte uppstår en stilla samklang mellan tanke, känsla och riktning.”-Per Winblad, motvation.se

En stilla samklang med hunden tänker jag. Ett av mina varför.