Bit of a mess but doing my best
Lite så känner jag mig idag. Rörig och delvis knäckt av den kalla hårda nordan. Kallt är bara förnamsnet. Vinden slog hål på min träningmotivation med. Hårt. Det är tur det finns inomhus, värme från kaminen, tjocktröja och ullstrumpor i tofflor. A bit of mess but doing my best återspeglar sig också i mina bokföringpärmar inför bokslutet även om jag måste anse mg ha riktigt bra koll den hör gången. Bättre än vanligt. Eller så har jag bara inte upptäckt misstagen än. Lyckligt omedveten i så fall. Så här långt.
Vi firar tolvåring idag. Dessert till frukost, senare benknota på köksgolvet och en skål yoghurt. Tolvåring verkar nöjd, det är han väl i och för sig varje dag, han är den där sorten som med ett glatt humör tar det mesta med ro. Vi blir lite nostalgiska när vi tittar på den gamla hunden och tänker på allt vi upplevt tillsammans med honom. Han är one of a kind i enbart positiv bemärkelse. Fina titlar har han också och enbart första priser på jaktprov. NUMJ SEJCH Searover Twinkle Liquorice. Ser snyggt ut med alla bokstäver på rad men själv struntar han förståndigt nog helt i meriter.
Jag kom att tänka lite på jaktprov när tankarna for in på Lakrits och det här med meriter och sådant. På en bekants bekanta i ytterkanten som startade på sitt allra första b-prov för några år sedan med sin första retriever. Hundvan sedan tidigare med erfarenhet av andra jakthundsraser. Hen hade jagat lite med sin hund, haft tiken med på fågeljakter i lite mindre skala där hunden jobbat fint och apporterat både dött och skammat. På b-provsstarten gick tiken ifrån ett vilt i söket och det blev därför en nolla i protokollet istället för ett pris. Några i arrangörsstaben hade generöst delat med sig av träningstips och också förklarat hur viktigt det var att hen tränade mycket med kallvlit innan jaktprovstarter och framför allt tränade med kallvilt innan tiken presenterades för varmvilt och praktisk jakt. Den bekantas bekanta tackade för råden och förklarade att tiken inte hade några som helst problem att apportera vilt på jakt och att hen verkligen inte förstod hur det kunde vara viktigare att hunden apporterade kallvilt än varmvilt eftersom man mycket sällan skjuter och apporterar redan döda och kalla fåglar på jakt. En poäng där.
Visst är det skönt med utifrånperspektiv emellanåt och det här med den bekantas bekantas tankar har fått mig att fundera en del. Vi är så inkörda i våra provsystem och våra kallviltsprov att vi många gånger inte tänker till vad som egentligen är viktigast. Vad som är på riktigt. Visst begriper jag att alla som har retriever inte har möjlighet att jaga över dem och att många aldrig för chansen att apportera varmvilt så absolut fyller jaktproven med kallvilt sin funktion och meriter är viktiga för avelsutvärderingen och vidare avelsarbete men ska vi verkligen välja bort hundar ur avel för att de inte tar enstaka kalla fåglar på kallviltprov när vi vet att det fungerar utmärkt som apportörer på fågeljakt? Den bekantas bekanta startade tyvärr inte på jaktprov mer för hen tyckte det blev fånigt men hen tog en kull valpar på tiken i alla fall. Valpar som liksom sin mor fungerar bra på jakt.
Självklart önskar vi retrievrar som apporter alla sorts småvilt, kalla som varma utan att tveka för det är enklast och bäst så men har det verkligen den betydelsen för aveln till dugliga apportörer som vi tror eller avlar vi egentligen mer för att hundarna ska klara b-provs meriteringen? Själv gillar jag b-proven och tycker de är viktiga avelsinstrument men jag tror inte skulle välja bort en bra jakthund ur avel för att hunden tvekar att apportera en upptinad kall vitfågel. Däremot skulle jag bli tveksam om en hund vid upprepade tillfällen inte vågar ta skadskjutna fåglar på praktisk jakt där det blir avgörande för jaktetiken att hunden har tillräcklig dådkraft för ändamålet. Viktigt på riktigt tänker jag. Sedan kan man ju tänka att det där ofta är samma hundar, de som plockar alla sorts kallvilt spontant och tar skadskjutet på jakt och visst är det ofta så. Men inte alltid. Verkligen inte.
