Bra helg på väg mot sitt slut

Tre intensiva jaktdagar fyllda av hundar och vänner från fredag till söndag. Fåglar med såklart varav jag lyckades fälla några. kan absolut inte skryta över mitt skytte och skottstatistiken med däremot är jag mycket nöjd med mig själv och den “bekvämlighet” jag känner tillsamman med min bössa även i skarpt läge. En hel del kvar såklart för att nå toppresultat, en del för att nå medelmåttiga resultat med ska erkännas, men tryggheten i jakten med hund och bössa är där. Glad för det och aningen överraskad faktiskt för det tedde sig som en rätt omöjligt för några år sedan. Jag tyckte det då i alla fall, att den var en övermäktig känsla att gå med bössa i linje och ha koll på säkerheten, egen hund och andras hundar, skjutriktningar och alla medskyttar. Det går ju så fort på rougshooting, sker så plötsligt och ger minimalt med betänketid. Snacka om tajming. Nu är jag där hur som helst, i hettan på linjen och inte enbart som hundförare utan även som skytt.

Både lördag och söndag har det varit tackjakt så jag har gått med bössa båda dagarna. I går på andjakt och idag på roughshooting. På andjakten delade jag dagen emellan unga Pal och Besta. Fint att få chansen att gå med enbart Pal pch väldigt roligt att få skjuta över sin egen hund. Givande! Det ger en extra dimension till relationen med, den när hunden inser att jag kan fälla fåglar och inte bara andra skyttar en bit bort. Pal satt som ett ljus bredvid mig. Rocksteady som engelsmännen säger, han fick mycket träning i det då antalet bomskott var i stor majoritet. Inget ont som inte har något gott med sig tänkte jag när jag tittade på den förväntansfulla hunden medan skyttet pågick. Men så fick jag plötsligt(läs äntligen) träff på en and som föll i vattnet en bit bort så jag kunde skicka honom. Lyckan i det teamwork det innebär att skjuta fågel för sin egen hund hade jag inte riktigt grepp om innan jag började skjuta själv för några år sedan. Nu för tiden vet jag. Det är något alldeles extra och gör något alldeles extra med oss. Oss som i mig och hunden. Lite senare blev det några träffar till och en ännu lyckligare hund. Jag sköt en till Besta på eftermiddagen med. Riktigt roligt! Idag jagade jag med henne igen. Hon har blivit en pålitligt jakthund, stadig och trygg vid sidan, alert men samlad. Som den coola hund hon är tilldelas hon olika uppgifter på jakterna, jag går med henne både som “spaniel” och som apportör och hon sköter båda delarna utmärkt. Idag fick en skytt en dålig träff på en fasan som seglade iväg över fältet och landade långt ut i det täta vassen, säkert hundra meter bort. Jag skickade henne så fort jag sett fågeln landa och hon försvann ut i vegetationen och blev borta i något som kändes som en evighet men förmodligen handlade om ett par minuter. Jag hade is i magen och väntade medan vi var flera som stirrade bort mot terrängen där vi sett henne ge sig in. Efter ett tag kom hon ut med den skadskjutna fasanen i ett fast grepp och möttes av applåder. En hundarbete att minnas länge och jag ler fortfarande när jag tänker på det. Dessvärre var jag så upptagen med hennes apportarbete att jag missade dagens bästa tillfälle att själv skjuta en fasan då den flög över och förbi mig innan jag hann agera. Simultankapacitet är väl så där i sådana situationer. Min alltså.

Det blir mycket skriv om jakter nu, och om hundarna. Kanske tröttar det lite men snart är jaktsäsongen förbi och det lär bli lite annat att skriva om. Hundarna hänger med i skrivandet hela tiden såklart, särskilt mycket skriv helt utan dem blir det inte men lite annan vinkling av det i alla fall. Som om hur tankegångarna med vårens kurser och nya uppslag går bland annat, och en del drömmar och visioner för och med mina egna hundar. Inga storslagna målbilder och sådant utan mer små fragment av en bra helhet. Good enough med lite guldkant kanske. Jag blir allt mer sådan känner jag, tar tillfället att fira de små segrarna och gillar resan och vägen framåt bäst. Tänker att det faktiskt är den som är själva grejen och att det storslagna slutliga resultatet kanske inte är direkt för mig. Inte det viktigaste i alla fall. Vi lyssnade förresten på Knausgård i P1s söndags intervju på väg till jakten idag, på tal om drömmar, visioner och framgång och sådant. Jag med två stora öron och slottsherren med ett litet. Jag tycker det är fängslande att höra människor berätta om sina liv, (Knausgård var givetvis inget undantag) nästan lika fängslande som det är att träna hundar och lära känna dem. Kanske skulle jag bli psykolog? Eller bästsäljande författare. Hur man nu blir det? Det är nog Knausgård svaret på i och för sig.

Nu ska blöta kläder hängas på tork, smutsiga ska tvättas, jag halkade i leran med min badtofflor efter lunchen och la mig raklång, som tur var hade jag ombyte i bilen. Nerförsbacke, lera, badtofflor och bubbel samt vin till maten (efter jakten) var inte en helt bra kombo. Hundar ska matas och pysslas om och sedan ska vi sitta ner och sammanfatta en fin jaktdag med goa människor och duktiga hundar över en kopp te(jag och kaffe(slottsherren). Om vi inte somnar först.