Bråkstake
På dagens schema i vintervädret fanns en hel kompott med blandade småsaker. Bland annat träna mig själv, skicka fakturor, betala en faktura(mer ut än in på fakturafronten är alltid roligt, plugga, träna Pal och Besta i solfjäderns i snön, träna Lass och Till i korta inomhus sessioner i hållandets kravfas, vila mig själv, skriva blogginlägg, publicera övningar i övningsbanken, fixa försäkring till en hund, ringa ett samtal som hängt över mig ett tag, klippa mer grenar till kaninerna, promenera med hundar, klippa tovor bakom cockrarnas öron(tovfria labardorpälsar är underbara), laga pestokyckling och så lite annat smått och gott vanligt vardagligt som passar utmärkt en insnöad januaridag. Nu så här på kvällskvisten tänker jag på hur mycket en dag räcker till när man får greja ostört och inte behöver åka någonstans alls på hela dagen. Sådana dagar är väldigt uppskattade i lagom doser men blir precis lika ouppskattade när man har för många av dem. Balansen igen tänker jag, motpolerna, kontrasterna. Så nödvändiga.
Wirre nu elva månader axlar rollen som fullfjädrad tonårsslyngel med bravur. Vår gula gulliga valp har blivit en lång och rejäl bråkstake. Som Houdinis efterträdare får han sin lilla storasyster Lass påhittighet att blekna. Det vill inte säga lite menar jag. Vi misstänkte på valpträffen efter jul att han hoppat över staketet till hundhagen. För plötsligt var han med slottsherren när han packade av grejerna från fyrhjuling fast jag med nittionioprocents säkerhet visste att jag släppe ut honom genom dörren till hundhagen fem minuter innan. Till hundra procent vågade jag inte lite på mig själv för det fanns en mikroskopisk chans att den stora unghunden kunde ha vänt i dörren och smitit tillbaka in och ut genom den andra dörren innan jag hann stänga. Men det kändes osannolikt. En stund senare visste vi. För när slottsjerren släppte in honom i hundhagen igen och gick in hörde jag ett brak bakom mig när Wirre tog sats och försökte hoppa över grinden men misslyckades. Sedan dess har det inte hänt. Men en annan dag när jag tog Pal för att träna i paddocken bakom slottet blev Wirre desperat och avundsjuk och lyckades öppna porten med det stora trävredet mellan vår två gamla bodar. Fritt fram sa han och tog med sig sia båda cockersystrar ut. Ingen annan hund har klarat det. Jag undrade om jag möjligen glömt vredet men när vi såg rivmärken på brädorna behövde vi inte fundera mer över det. Inte kunde vi skylla på Lass heller för hon är för liten för att nå ditt upp och har betydligt mindre tassar och klor än vad märken på brädorna angav.
Efter det har Wirre hållit sig ganska lugn tills idag när jag satt och jobbade i köket. jag hörde hur någon av hundarna grejade med haspen på boxdörren men jag tog det med ro eftersom jag var övertygade om att det var lass som försökte öppna och jag var helt säker på att jag satt fast den extra spärren vi har för hennes del. Den andra boxdörren kommer hon inte åt och den kan hon inte heller öppna. Så jag brydde mig inte om ljudet. Det skulle jag ha gjort för det var inte Lass. Det var Wirre. Han hade lyckats öppna boxdörren som ingen hund kan öppna och när han gjort det hade han bitit sig igenom papplådan med korvar av mjukmat som stod i en av hyllorna. Fyra korvar med god mjuk mat hade han plockat fram och frikostigt delat med sig av till sina kompisar med plast och allt. Jag släppte ut honom i hundhagen medan jag städade upp och strax där efter kom slottsherren hem från jobbet. Då hoppade Houidini-Wirre över staketet för att möta husse på rätt sida. Suck. Trots flera goda hoppare bland våra tidigare hundar är Wirre den första att ta sig över och ut den vägen. Unghundar alltså, ljuvliga och omöjliga.
