Buisness monday
Jag hugger tag i veckans uppgifter. Laddad, jag ska skapa. Låta idéer sammanfattas och landa i ett dokument. Det är sannerligen en process att få idéerna ur huvudet, ner på pappret eller blocket jag alltid har till hands och sedan vidare in i dokumentet i datorn. Den vägen är den jag valt. Jag vet att det blir bra så. Det passar mig. Men ibland slås jag av hur mycket tid jag(förmodligen) skulle spara om jag hoppade över momentet med penna och papper och gick direkt till tangentbordet. Känns omöjligt.
Jag ska göra fakturor med, knappa iväg en hel radda till vårens kursdeltagare och sedan följa mindre och lite större belopp när de efter hand ramlar in på kontot. Tänk att det fungerar, att jag kan försörja mig på min största hobby. Det är överväldigande. Att det går ihop. Ibland undrar jag när korthuset ska falla ihop. Men någon påminde om att det inte är ett korthus, snarare ett rejält hus med en stabil ordentligt gjuten grund. Det låter bra så jag stannar vid den tanken. Det stabila. När jag gjort klart fakturorna och skickat dem ska jag betala några fakturor med. Av någon anledning är det inte alls lika roligt.
Privatelever lite senare. Med unghundar. Älskar unghundträning! Och unghundsägare som verkligen vill och försöker. Så fint det är att se relationen sätta sig och följa när hund och förare i och med det börjar bli ett team på riktigt. Inget är färdigt, inte på långa vägar. Det är nytt och skört och alldeles fantastiskt. Jag tror det är det allra finaste med mitt jobb. De stunderna. Men det hade gärna fått vara en lite snällare vind, lite mildare väder. Om jag nu ska anmärka på något.
Vi har mest barmark här. Snö med stark skare is norrlägen annars snöfritt. Träningen jag gjorde för några veckor sedan med Pal, den med stående apporter i snön och ”ta den jag pekar på” har växlat över till lite andra uppgifter men med samma upplägg. Styrda markeringar några gånger. Koncentration, fokus, fäst blicken, hämta. Jag såg ett direkt resultat efter den där stående träningen i snön. Pal var bra innan med men blev ännu bättre. Nu har vi bytt fas igen. Tillbaka på fältet fast utan snön men med stående apporter som jag ställt ut i förväg. Dolda alltså. Fast synliga när han springer tillräckligt långt i rätt riktning. Det kan köra ihop sig lite här, i övergången till det dolda. Ibland ber jag kursdeltagare fundera över varför de inte har bekymmer med att skicka hunden i dolda sök men lätt får osäkerhet när de ska skicka hunden på dolda linjer. Om det har någon tanke, eller några, om varför.
Det är ljust till fem på dagarna nu och det ger oanade möjligheter redan med den extra ljusa eftermiddagstimmen. Lite sol på det och det blir svårt att stanna inne. Tur jag är min egen chef så jag kan skjuta upp en del kontorsjobb och ta vara på ljuset. Om det bara inte varit för den iskalla vinden. Trotsade den ändå, letade upp ställe där den inte kom åt i full kraft och körde ett apportringspass med cockersystarna. De är roliga, duktiga och väldigt käcka. Bra storlek har de med och nu när jag inte längre tappar humöret över den lilla svarta har vi roligt rätt igenom. Jag undrar när det hände egentligen, när vi tog klivet över den tröskeln(vi har en annan hög tröskel kvar)det känns mer som vi plötsligt bara var där. Utan det det uppgivna humöret. Fast det plötsliga har föregåtts av mängder av träning förstås. Och svordomar. Gulliga Lass.
