Den friska klara höstluften och solen bakom morgonens tunna molnslöjor. Så här är oktober fantastiskt. Beundransvärd. Eftersom väderguderna fortfarande fortsätter servera närmare min ideal temperatur sexton grader mitt på dagen är jag väldigt nöjd med vädertillvaron. Det är jag förövrigt med den övriga tillvaron med. Oktober är sedan ett antal år tillbaka en sorts extra men annorlunda semester för oss. Dagarna fria från jobb ägnas till fågeljakt och dagar dess emellan fylls med jobb. Det går fort framåt med oktober och växling mellan jobb och jakt och jag blir mer dagvill än vanligt. Veckodagar flyter ihop med helgdagar och jag har fullt upp att hålla reda var i veckan jag befinner mig. Om det är jobb eller ledighet. Det bästa av två världar. Contrast therapy.
Jag har ju den förmånen året om, även under icke jaktsäsong. Den att jobba med min hobby och äga känslan av att styra min tid. Jag lägger mitt eget schema, har fullkomlig möjlighet att styra upplägget själv i avsaknad av chef utanför min egen person. Möjligheterna är nästan oändliga och känslan är befriande. Miss Brightside. En av mina absolut starkaste drivkrafter är just den. Att äga känslan av styra min egen tid, kunna påverka och få bestämma min arbetstider själv. Tidsmiljonär är så mycket mer värdefullt för mig än pengamiljonär. Men. Alltid minst ett men. Det behövs pengar in för att gå runt och för det behövs ett jobb och för att leva känslan fullt ut behövs också ett arbete för att uppskatta valfriheten. Utan ett jobb att vara ledig ifrån faller både känslan av friheten de lediga dagarna och den åtråvärda känslan av att få planera, sträva vidare mot målet och att få bestämma själv. Ekonomin och behovet av bekräftelse får sig en törn med, utan ett arbete eller tillhörighet på annat vis. Värdefullt att göra nytta. Tidsmiljonerna kan tappa fort i värde med, om de är allt för många. Kontrasterna och balansen dem emellan, jag klarar mig inte utan.
By te way så hade jag ett väldigt trevligt kurspass med ett lika trevligt gäng igår. I sol efter regnet dagen före. Kontraster igen. Vi jobbade med olika uppgifter men huvudtemat var närsök eller att ”hålla ett område”, om vår inverkan och påverkan på hundarnas arbete och så vidare. Att ta vara på hunden i hunden och låta hunden gör det den är allra bäst på. Det vill säga leta upp vilt och apporter när vi inte riktigt vet var de är eller kommer åt dem. När våra sinnen inte räcker till har vi hundens. Apportörens uppgift helt enkelt. Hundens oslagbara nosarbete bör vi tillvara ta med omsorg tänker jag. Väldigt dumt att missa den chansen. För er som är medlemmarna i plusvarianteran av våra övningsbanker har jag lagt ut en text i ämnet med lite att tänka på runt det. Sett ur min synvinkel varken från vetenskaplig expertis eller att ses som den enda sanningen. Mina tankar bara, grundade ut erfarenhet, andra människors kunnande och hundars förträfflighet på området.
Enda smolket bland mina tidsmiljoner just nu är Wirres bandagetass och det får ses som ett väldigt litet smolk i totalen. Har redan, eller bara, gått en dryg vecka än så det är långt kvar innan det är läkt. Vi håller rent och lägger om och vårdar och sköter så gott vi kan men själva läkningen måste kroppen göra. Tid och tålamod behövs. Wirre är piggare i alla fall, det gör inte lika ont längre och han har börjat sätt ner tassen en del och det får ju ses som ett framsteg. Nu när han piggnat till lite har jag svårt att förstå hur vi ska lyckas hålla honom i stillhet tillräckligt länge men det får vi se till att klara av bara. Härda ut med den noggrannheten.

