Den motvilliga monarken
Morsdag igår. Alla mammors dag den här magiskt vackra sista majdagen i år. Alla andras dag med förstås, alla dem som inte är mammor av olika skäl anledning. Vi firade den hemliga kattmamman också, med extra välfylld matskål och så smög slottsherren upp på stegen och tog en bild in i lådan medan mamma katt var ute. Tre små liv. Den lilla röda som redan förbrukat två av sina liv och återuppstått ser ut att må bra. Den är ett litet mirakel. Ett levande mirakel. Vi kan fortfarande inte förstå hur det är möjligt. Å andra sidan är det så mycket vi inte förstår med den hemliga kattfamiljen att vi inte borde vara förvånade. När de små vuxit till sig och klarar sig utan sina vilda hemliga mamman ska vi försöka fånga upp dem och socialisera dem till små tamkatter. Kanske någon är sugen på en liten söt hemlig katt mot slutet av sommaren?
Någon frågade hur det går med valpen Tweed. Om jag påbörjat träningen med honom och vad jag i så fall gör. Så mycket träning i egentlig mening är det väl inte men vi leker mycket runt apporteringen och formar grunden. Tweed är pigg och glad, vilken valp är inte det förresten, och har stort intresse för apporteringen och bärandet vilket underlättar och gör att jag ”tränar” lite redan nu. Slottsherren och jag bygger liksom hela relationen med våra hundar runt apporteringen så därför tycker jag det blir extra roligt med en valp som har apporteringen med från början. Har de inte det så leker vi med dem för att väcka apporteringslusten och träningen får vänta lite. Men Tweed har redan lusten som sagt så då rullar det på lite mer redan från start. Jag fortsätter rulla boll som han får hämta inomhus, vi gör enstaka utomhusapporteringar, på gräsmattan och ibland i skogen. Här märker jag fortfarande ett intresse för att gräva ner ”bytet” så det har jag lite extra koll på. Med andra ord fortsätter jag apporteringen inne eller på den klippta gräsmattan för att undvika att hamna fel. Vi leker lite signaler med, kontaktsignal med blicken mot mitt ansikte och godisbelöning. Närsökssignal för noggrant letande och in kallning med stark belöning för full fart tillbaka.
Lite impulskontroll tillsammans med inkallning tränar vi också genom att jag kastar en godbit på golvet, väntar in lugnet, släpper iväg och visslar tillbaka så fort han svalt foderkulan, tillbaka oss mig får han två eller tre torrfoderkulor till. Han har lärt sig det nu, vänder direkt tillbaka efter att ha tagit den kastade. En bar grund för apporteringsframtiden med tänker jag, den att vända direkt tillbaka så fort man greppat och inte fundera på något annat. Mer impulskontroll och övning på att respektera min röst bor det när slottskanineran dyker upp lite här och var i slottsträdgården, och när vi matar hönsen. Vardagsordningar och några få regler redan nu. I övrigt går vi små mullepromender där han får lära sig följa mig och jag använder mitt kroppsspråk för att göra honom uppmärksam på vändningar och nyttan av att hålla sig nära mig.
Det är väldigt mycket vi inte gjort än med, Tweed kan varken sitt eller ligg och han har fortfarande inte fått lära sig att ha koppel på sig. Men snart ska vi nog börja pyssla med det med tänker jag, när tiden känns mogen och jag känner mig motiverad till det.
Idag gjorde ljuvliga juni entré. Den första dagen i den första sommarmånaden mötte upp med ett stilla sommarregn. Så behagligt och behövligt. Tyst och försiktigt strilade det ner medan fåglarna kvittrade som aldrig förr. Jag undrar om de var glada för regnet eller om de kvittrat lika mycket varje morgon fast jag inte hört det på grund av det ihärdiga blåsten? Idag var morgonen vindstilla för första gången på hur länge som helst. Precis alla verkade uppskatta regnet idag. Med ett enda undantag. Lyra. Den motvilliga monarken lyfte inte ens huvudet från kudden när jag sa att det var dags att gå ut. Jag fick mer eller mindre släpa henne över tröskeln(nu överdriver jag en del men hon var verkligen motvillig)det passar inte ers höghet att bli blöt om tassarna och rakt inte nu när det blöta gräset är högt och frodigt och räcker henne upp till ryggen. Hon följde med till sista i alla fall, motvilligt men piggnade till när regnet avtog. Allas vår drottning.
