Deras roller

Hon som vårdar, putsar och ömt slickar blöta tassar torra och tvättar bort skräp ur ögonvrår. De två som patrullerar och meddelar så snart något oinbjuden traskar förbi ute på grusvägen och eller en bil stannar till vid infarten. Om hjortarna kommer för nära eller räven stryker utanför. De som bär, alltid något i munnen när vi kommer ner på morgonen, alltid något i munnen sista sträckan hem från promenaden. Byten som ska bärgas, bäras hem och delas. Jag ser när de väljer sovplatser under trappan i första hand för de påminner om lyans trygghet och de som inte få plats där väljer bäddar med stödjande kanter och många fällar där det går att bädda och riva runt ordentligt innan de lägger sig tillrätta. Kurandasängar i all ära, praktiska, lättskötta för oss och otroligt hållbara men det är inte de som väljs av hundarna i första hand. Inte i den här flocken i alla fall. Jag ser alla deras uppgifter som är viktiga för en fungerande flock och var och en som fyller sin funktion med sin insats. Jag ser hur deras djupt rotade instinkter säger åt dem vad de ska göra, hur det ursprungliga sitter kvar långt inne och styr dem trots generationer av avel för en anpassning till oss och vårt samhälle.

Men visst.

Jag gillar inte alltid när de som har uppgiften att larma skäller, jag har helst tysta hundar. Jag gillar inte alltid när de bäddar runt i bäddarna så fällarna ligger utsprida över golven och det blir rivmärken av sprattlande tassar med klor långt upp efter väggens träpanel. Jag gillar inte alltid när de nödvändigtvis ska bära med pinnar och annat hem från promenaderna och jag tycker det är dumt när slickar på varandras sår. Men jag älskar att leva med en hundflock och jag förstår hur viktiga deras naturliga beteenden är för dem så jag låter dem hållas. Jag lägger extra fällar i bäddarna, låter plastbaljorna med kant stå kvar bredvid de (dyra) kurandasängarna, låter dem som larmar skälla en kort stund innan jag tystar dem och jag låter dem som bär byten få bära med dem hem för jag förstår hur viktigt det är för dem. Men jag låter inte de vårdande inte slicka på andras sår, det hindrar jag för det tror jag ändå r bäst så.

Älskade hundar.