Det är fint när det sker
Inga plusgrader i sikte. Åtminstone inte i den tiodygnsprognos som presenteras i väderappen. Stabilt ändå att kallt och torrt fortsätter ett tag till så vi vet vad vi har att räkna med. Vi har mest barmark här, tack och lov tänker jag för det underlättar att kurser och privatlektioner kan pågå som planerat. Till dess Kung Bore vill något annat.
Jag hade en liten kursgrupp på förmidagen. Liten för att många är sjuka just nu. Liten men naggande god. Fast jag är övertygad om att det hade blivit en stor men naggande god grupp om de som blev sjuka eller upptagna på annat vis inte blivit det. Hur som helst var det en fin förmiddag där solen visade sig. Viken effekt den får när den inte synts till på ett tag. Solen. Lycka och värme. Allt utom smutsiga fönster, damm och migrän blir typ hundra gånger bättre med sol. En fin förmiddag igen alltså. med sol, människor och hundar. Jag blir sannerligen bortskämd.
Senare hade slottsherren en tanke om en liten fasanjakt så här på fågeljaktårets sista dag. Ta chansen så att säga. Jag och Besta hängde på lite senare när jag klar med jobbuppdraget. Det blev en fin eftermiddag där fåglarna inte var direkt lättfunna så Lad fick söka rätt länge innan det gav utdelning. Superduktig var han. Ingen fågel fälld men fina situationer och bra jakt ändå. Måste bara komma ihåg att lita på vad mina hundar säger till mig, de har nämligen till nittionio procent rätt. Pal som kom med lite senare när jag bytte hund berättade för mig var en fasan fanns men jag trodde inte riktigt på honom för det borde inte vara en fågel där. Fel av mig för mycket riktigt var det en fasantupp i just det området när vi kom runt dit senare. Nu blev det inget fällt idag och det var sista chansen för det här jaktåret så fasanerna blir kvar. Lite dubbelt är det med jakten som vanligt, samma fasaner som vi är beredda att försvara med näbbar och klor från räven och andra jagar vi sedan själva utan skrupler. Jag försöker att inte övertänka sådant för då riskerar hela mitt system i baklås och det vore dumt. De där små husbehovjsakterna är faktiskt av bästa sort. Det är värdefullt att ha möjligheten och det är fint när det sker.
Efter jakten satt vi vid köksön och tinade kalla fingrar och summerade hundarnas bedrifter när en av slottskanineran skuttade förbi. Den lurviga som jag kallar den, den med jacket i örat sa slottsherren. Vi kan kalla den Jack tyckte jag, så vet vi vilken kanin vi pratar om. Jack the ripper kanske sa slottsherren. Jack te rabbit kontrade jag. Sedan vad den saken klar. Efter en stund såg vi Jack the rabbit med släktingar leta grenar att gnaga på under äppleträdet och det påminde mig om att jag behöver klippa ner nya kvistar till dem. Helst medan vinbärsbuskarna fortfarande är vid liv. Vi borde verkligen jaga kaniner lite mer med men det går liksom känslomässigt trögt med det och inte lär det gå bättre nu när vi börjat ge dem namn.
