Det är höst i vårt paradis
Hösten kommer tidigt i år. Det är torkan som gör det, de gröna färgerna är redan på väg mot gult och orange med inslag av rött. Det är vackert såklart, som alltid, men det är för tidigt. Jag undrar hur det kommer bli med de där riktiga färgprakten den här hösten, om vi kommer få se den eller om torkan fortsätter så alla löv faller av och redan är på marken när oktober börjar. Överallt är det torrt och det är vältrampat vid vattenhålen i skogen. De som nu finns kvar. Många är det inte för de flesta är helt torrlagda nu. Lika torrlagda som svamparna som aldrig hann komma upp. Inte en enda kantarell de senaste sex veckorna och inga andra svampar heller. På morgonens promenad ser jag spår av älg, rådjur, hjort och vildsvin runt den enda källan där det finns vatten kvar. De vilda djuren har inte så mycket att välja på nu om de inte ska traska hela vägen till dammen nere i mossen eller till viltvattnet tvärs över skogen åt andra hållet. Fast nu säger väderprognosen att det kan bli skyfallsliknande regn imorgon så förutsättningarna kanske ändras innan jag hinner fundera så mycket mer över hur det ska gå för djuren. Och höstfärgerna.
Mitt på dagen fick lyra och Lakrits varsitt oxöra att gnaga på medan jag åt lunch. Jag skämmer bort pensionärerna lite och tänker att de förtjänar lite extra lyx en vanlig måndag. Fast den här vardagslyxen höll på att gå käpprätt åt helt fel håll för Lyra lyckades sätta en bit oxöra i halsen. Så där riktigt otäckt att hon kippade efter luft, krafsade smått hysteriskt och försökte kräkas. Jag förstod att kvävningrisken var nära medan jag jobbade på att behålla lugnet, tänka praktiskt och lägga upp en snabb strategi för Heimlich hundmanöver. Något jag aldrig behövt göra förut och har noll erfarenhet av men jag hade just inte mycket annat att satsa på när det brådskade. Precis när jag skulle hänga cockerdrottningen upp och ner kom biten upp tillsammans med mängder av skummigt vitt slem och lite magsaft och föll i en stor blaffa rätt ner på golvet. Efter det var Lyra som vanligt igen, pigg och glad med fria luftvägar medan jag var aningen skakig. Det var när ögat men nära skjuter ingen hare som bekant. Tacksam för det.
