Det är kul att se tillbaka
Lagom till frukosten levererar en vild valp en lösbajs på köksgolvet. Jag älskar mitt hundliv nästan jämt. Den här stunden tillhör de får tillfällena de jag tycker det skulle vara skönt att vara hundfri. När bajsat är bortstädat och slottet vädrat har jag glömt bort det igen. Såklart. Jag äter min försenade frukost ger gulliga Lillie en Alvedon, skurar golvet lite extra och gr mig redo för dagen.
Jag slås av tanken med, om hur olika valpar är. Deras personligheter och egenheter. Minns när jag skrev om Flow att hon gick ur hand på köksgolvet när hon var nio veckor. Det var inte helst sant förstås för det är inte så lätt att precis gå ut hand på ett köksgolv. Men känslan av det var där. Känslan av att inte ha kontrollen och kommandot. Lite samma ak med Lass även om hon var en light version av Flow. Med Tweed är det annorlunda. Det går undan här med men inte ur hand. Snarare i hand. Tweed har en helt annan samarbetsvilja och han är inte alls lika övertygad om att han klarar sig bästa själv. Han ser gärna att jag är med i närheten och ha delar frikostigt med sig av upplevelser och saker han hittar. Fast ha ha en tendens att vilja gräva ner särskilt värdefulla saker. Som den lilla sniffledummyn med kaninskinn som han fick pröva igår. Jag kastade ut den när han inte såg under vår lilla skogsmullepromenad. Snirklade runt lite för att se till att han fick den i vind och för att se vad han gjorde av det när han kände vittringen av den. Det tog en stund innan han kom i rätt förutsättningar för att känna vittringen av den men när han gjorde dt fick jag e ett fint intresse och intensivt letande innan hann fan den och spontant kom in till mg med den. Jag anade det ändå, i hans kroppshållning, viljan att ha den lilla dummyn själv och känna lite extra på kaninskinnet. Hans blick när han snabbt scannade terrängen efter ett bra gömställe. Jag tror alla våra cockrar mer eller mindre haft behovet och lusten att gräva mer bytet när de varit små. Den mest apporteringen har därför skett inomhus eller på gårdsplanen och gräsmattan utan inbjudande lövprassel och rishögar för att undvika att bygga fel vanor. Beteende har vuxit bort med tiden och inte orsakat några bekymmer, kanske för att det inte getts förutsättningar att utvecklas.
Fast lite roliga är de ändå cockrarna, lite extra spontana och påhittiga. Fort går det med och ibland hinner jag inte riktigt med. Som en eftermiddag för några dagar sedan då jag hade de fyra yngsta hundarna en chuckit och ett gäng tennisbollar med ut. Jag kastade ut några områden och varvade markeringar och hundar i olika uppgifter runt krondiket. Vid ett tillfälle när jag skickade lilla Till(cocker) efter en boll på andra sidan diket gjorde hin ett snyggt jobb, hittade bollen, påbörjade vägen tillbaka, släppte bollen och kastade sig över något i farten och sprang sitt allra snabbaste tillbaka, över bron för det var mest effektivt och snabbast enligt henne ch lämnade av en färsk fågelvinge till mig. Det var inte riktigt enligt plan men jag kan förstå hennes tanke, en tennisboll mot en fågelvinge är väl ändå ett självklart val för en jakthund och bron var faktiskt snabbaste vägen. Effektivaste med om man ser det att slippa hoppa och riskera att land i leran alternativ simma genom gyttjan. Pal fick hämta den kvarglömda tennisbollen sedan, det gjorde han mer än gärna såklart. I hans värld är en tennisboll väldigt mycket häftigare och mer värdefull än en en fågelvinge och varför ta en bro när det finns chans till ett hopp och lite vattenstänk.
Lite glatt rosa med såklart. Alltid lite rosa.
Fryser lite på morgonen idag. Vi glömde sätta på värmepumpen efter att den varit avstängd under den soliga dagen igår då dörren delvis stod öppen. Men med minusgrader under natten försvann värmen snabbt. Blyga sexton grader nu. Inne. En tjockare tröja på och två grader upp på värmepumpen. Jag var förberedd på frosten så jag täckte över de sommarblommorna som kommit på plats i krukorna utomhus och lyfte in balkonglådorna för säkerhets skull. Men glömde som sagt värmepumpen. Jag är lite tidigare än vanligt med sommarblommor i år. Har längtat efter dem och kunde inte riktigt hålla mig. Fullt medveten om risken med nattfrosten oh min glömska men tänker att det är värt det ändå. Från att ha haft blommor i alla möjliga brokiga färger förra året blev ett tydligare färgtema i år. Från vitt och aprikos vidare mot choklad och djup vinröd. En kombination av hängpetunior, verbena, millionbells, alunrot och en hel del till. Blommorna kostar en hel del varje år men så ger de glädje, välbefinnande och sinnesro från maj ända fram till oktober med. Väl investerade pengar för mig. Förutsatt att jag inte glömmer dem och överlämnar dem åt nattfrosten.
