Det friska, det hela och det fungerande. Fokus på det.
Jag äter frukost med ytterdörren på vid gavel och augustis svala morgon sveper in över tröskeln. Frisk luft, klar himmel, doft från tröskade sädesfält och en sol som som sakta tar mark över fälten. Augusti är en hit, som ett nyår i miniatyr när allt startar om på nytt efter sommarens ledighetskänsla medan månadens mjuka och milda framtoning låter oss vara kvar i sommar och ljus ännu ett tag. Innerlogt uppskattat.
Jag nämnde det för en av döttrarna, det där att augusti alltid känns som lite av en nystart. Det passar mig att få samla ihop mina idéer och mig själv och gå över till den vardagliga ordningen, planeringen, lunken och mina uppskattade rutiner. På tal om det har jag precis påbörjat en ny rutin nu, en som ska bli en rutin för än är den för ny för att kallas det. Lymfyoga. En stunda mjuka rörelser i kombination med andningsövningar ledda av en behaglig lugn röst på morgonen. För hälsan skull. Dottern meddelade att det finns ett etablerat namn för nystarten efter sommaren, ”tjejnyår”, jag hade inte hört det förut men nu har jag läst på. Första september är det dags, då infaller det nya ”lilla” nyåret. Jag tror jag ska fira då.
Tjejnyår är en trend som markerar en nystart i september, där fokus ligger på personlig utveckling, nya vanor och höstlig uppfräschning.
Just höstlig uppfräschning vet jag inte om jag kommer leva upp till men det andra köper jag rätt av. Och vem vet kanske lymfyogan ger lite uppfräschning om den slår väl ut, och jag kan ju alltid måla naglarna med. Några nya vanor ska jag absolut sätta, har ju redan börjat som sagt, och personlig utveckling för både mig själv och företaget blir det garanterat för det är sådant jag alltid funderar över. Fortsatt ”life design” genom hösten alltså. Som alltid. Mer fokus på hälsa med, min egen och hundarnas. Det holistiska perspektivet där allt hör samman.
Pretentiöst-javisst. Med det extra nyåret och det där. Men att drömma är kravlöst och kostar ingenting som tur är så jag fortsätter.
Vilken sommar vi har. Augusti strålar och värmer. Jag väljer en plats i skuggan för att leka lite med Tweed en stund. Vi övar lite sitt, han börjar bli bra på det och överfasningen till stoppsignalen har påbörjats. Det går så lätt med träningen när man har en valp som är stark i apporteringen och glad i att samarbeta. Farligt bra nästan, så jag är rätt återhållsam. Försöker avstå och låter honom vara vild ett tag till och mogna mer. I slutat av dagen är han trots allt en cocker med, så allt kan hända och allt kan ändra sig. När som helst. Han får ta sin tid. Jag hade sett ett litet filmklipp för att få spanielvalpar att börja söka i små åttor framför fötterna och fick luts att pröva med Tweed. En rolig introduktion till fältsöket tänkte jag. Men antingen var det fel på mitt utförande eller på Tweed för vi fick inte alls till det som på filmen. Jag fick en valp som blev som en smygande panter istället för en snabbt snoende cocker. Det fick bli en annan sorts sökintroduktion istället, Tweed hade ett förslag på upplägg och jag anammade det. Bra blev det med. Som vanligt gör man skäl i att lyssna på hunden. Jobba med den och inte emot.
När Lass var liten blev det mycket emot, utan avsikt egentligen men det var svårt att få till det på något bra sätt med henne. Hon hade varken apporteringen eller den där riktiga samarbetsviljan, däremot var hon initiativrik och löste det mesta på egen hand. Hon är fortfarande initiativrik men samarbetsförmågan har utvecklats fint med tiden. Så olika kan det vara med två valpar av samma ras och till och med gemensamma grenar i släktträdet. Med Lass behövde jag inte oroa mig för att gå för fort fram av den enkla anledningen att det inte gick. Det var att vänta in, klura ut och anpassa för att hitta sätt att nå henne och få henne att inse fördelarna med ett samarbete. Frustrerande. Men väldigt lärorikt och nyttigt att ges den utmaningen. Jag är definitivt en bättre hundtränare efter att ha delat några år med Lass. Mer ödmjuk igen. Eventuellt lite tröttare.
Tjugoåtta grader. Fantastiskt att bjudas på det en bit in i augusti. Det blåser rätt bra med så det blir inte för hett även om det var i varmaste laget när slottsherren och jag tränade hundarna i och vid en skogsjö. En av många favoritplatser. Långt in i skogen och tystnaden. En lisa för själen bara att få vistas där och inte blir det sämre av kunna träna hundarna samtidigt. Mest vattenarbete blev det, mest passande helt enkelt och så gäller det att passa på när tid finns, vattentemperaturen är behaglig och näckrosorna lagom många. Både Besta och Pal gjorde fina arbeten. Det har hänt något med Besta, åt det positiva hållet alltså, slottsherren och jag häpnar lite mer för varje gång vi tränat i sommar. Hon är i det närmaste lika vass på dummy som på vilt nu och har vuxit flera grader. Hon har fortfarande sina issues med låsningar på dirigeringstecken emellanåt, om jag glömt skrapan bland annat (blame on me) och hon har en bit upp till Pals nivå i engagemang och fokus. Men Pal är extra allt och en apporteringsnörd ut i klospetsarna så det är inte rättvist att jämföra eller förvänta sig det av henne. Jag tror bestämt Pal har en positiv inverkan på Besta, hans energi och konkurrensen om arbetet och mig har lyft henne.
Tweed och Pal fick en egen badsväng till en annan vacker sjö en kväll. För att det var en så skön kväll och för att Tweed rullat sig i ne torr jordgrop så dammet rök om honom när jag klappade honom. Hans vattenintresse kvarstår, han är som en säl i vattnet och helt trygg med att simma omkring på egen hand och upptäcka På land är han aldrig så långt i från oss och de andra hundarna men i vatten är det något annat. Än så länge ser jag hans vattenpassion enbart som positiv, det är ingen galenskap i den, än, men jag ska vara uppmärksam på det. Jag tror heller inte han ska få bad tillsammans med Pal förrän nästa sommar. Risken annars är nog att jag får åka runt sjön och hämta upp dem på andra sidan. Tweed dök efter ett näckrosblad sist med. Hela lilla hunden under vattnet. Kanske skulle jag skaffa honom en snorkel och simfötter?
