Det har jag att tänka på
Septembersol idag. Varm och behaglig i det svalare höstvädret men den dalar fort på kvällen. Fortare än jag anar och jag undrar lite övre varför jag tycks bli lika förvånad av hur fort mörkret kommer varje höst. Jag borde ju veta vid det här laget. Kvällarna blir skön ändå, med mörkret, längre kvällar inomhus mer te i muggen och mer tid att sitta ner. Jag behöver det känner jag, anpassningen efter årstiden och hösten när tempot som går ner. Vi behöver fler lampor med, glödlampor för även på den fronten överrumplas vi lite varje höst och inser först i senaste laget att de flesta är trasiga sedan de släcktes sista gången i våras någon gång. Nu vill jag ha fart i dem igen, kunna tända någon liten fönsterbelysning eller det svaga skenet av mysbelysningen i bokhyllan när mörkret kryper nära på kvällen.
Jag läser en text om en man som gått bort alltför tidigt skriven av en en annan man. En som verkligen har orden. Så vackert det blir och så fint ett porträtt av ett levnadsöde kan tecknas i en kort text när orden hamnar rätt. Jag ryser lite i eftertanken och påminnelsen om hur sårbart livet är och hur spelplanen helt kan ändras om på några sekunder. Med sänkta axlar och ett djupt andetag tänker jag att det sannerligen gäller att ta vara på dagarna. Sedan skäller en av hundarna på något och två kaniner skuttar förbi mina fötter och jag rycks upp till nuet igen. Fortfarande tacksam för all del.
De två kaninerna som skuttade förbi är exakt lika och jag funderar på om kaniner kan vara tvillingar. Enäggstvillingar. Två gånger har vi haft två kaninungar ur två olika kullar som varit exakt lika. Samma färg och samma storlek, och de har haft andra syskon som inte sett ut som dem. Det märkliga förutom att de ät tvillinglika är att de också följs åt. De verkar gör allting tillsammans och ser jag en av dem så den andra inte längre än ett par meter bort. Just nu sitter de några meter från dörren och betar i gräsmattan. Tillsammans. De övriga syskonen är någon annanstans. Just det där att de beter sig så lika och följs åt spär på mina tankar om att de är enäggstvillingar. Om nu kaniner kan vara det? Jag ska ta reda på det känner jag, det får blir ett varv på google med kaninexperter. Det är förövrigt samma mammakanin som fött båda de eventuella tvillingparen. I solnedgången kommer de fram hela kaninfamiljen, de kommer fram under altanen och ur bohålor och gräsmattan fylls av små grå knubbiga urgulliga kaninungar. Vi står i altandörren och ler samtidigt som vi försöker räkna dem när de skuttar runt. Det var inte riktigt så här det var meningen det skulle bli med kaninerna egentligen men det blev bra ändå och nu har vi lite svårt att göra av oss av med dem. Vi vill ju så mycket hellre liv än död och det är trivsamt med deras sällskap. Och ungarna, de är helt bedårande.
Så skönt med solen idag efter några regniga dagar. Jag tröttnar fort på regn även om jag förstå vikten av det. Särskilt efter den långa torkan men efter att ha tömt den välfyllda regnmätaren två gånger nu tror jag de flesta är nöjda. Även marken. Ett par ändringar i arbetsschemat gav luckor i solen för träning av de egna hundarna så jag har filat lite till på teckenträningen med labradorerna. Tycker den gula hunden börjar lossna allt mer i mina tecken och den svarta hunden börjar få ihop förståelsen i helheten. Vad gäller den gula håller jag mig till planen, ser framstegen och tänker återigen att långsamt också leder framåt. Med den svarta är det lite annorlunda, han är snabb och kvicktänkt och motiverad så inlärningen kommer fort. Men. Alltid dessa men, i samma snabbhet lär han också annat, detaljer han plockar in i bilden som jag inte förutser och sådana saker. Han har en finkänslighet i det snabba som ställer krav på mig och tar det där med tajming till nya höjder. Vansinnigt kul och utmanande. Men det går helt klart fortare att köra i diket med en Ferrari än en Folka. Det har jag att tänka på.
