Det kommer tillbaka, det kommer tillbaks till dig
Vilken morgon! Klarblå himmel och stogande sola och temperatur. Minus fem på dagens första promenad i soluppången, jag tramapde upp väremn i kroppen och kudne ta av mig vanatrna nör vi vat halvvägs. Vi det dagset hade inte bars solen kommit fram utan också småfågöaran vaknat. Vårsång av talgoxe och en annan liten, det stör mig att jag är så dålig på fågelläten men helt udnerbart att höra deras sång oacsett vem den tillhör. Som ljuv musik för mina öron efter att i stort sett bara hört korpars kraxande genom vintern. Det börjar nu tänker jag. Allt. Vårfåglarnas sånger, snödroppar och nylagda ägg från våra gammalsvenska dvärghöns.
Det har jag tänkt i flera veckor i och för sig, från jul eller så, att det börjar. Och det gjorde det ju med fast det är så lite i taget inledningsvis, så små förändringar. Från nu blir det mer påtagligt. Jubel för det. Fast morgon väntas femton centimeter snö så jag jublar bara är lite dämpat just nu. Det lär bli inställd kurs igen. Flexibilitet är mitt nya ledord.
Hundarna gillar vinterkylan som är nu, det verkar som de finner den uppfriskande och lagom. Ingen av dem har problem med den, ingen tasskramp eller liknande och Lyra är piggare än på länge. Kallt och torrt utan snö passar henne perfekt, så skönt att slippa trampa i vattenpölar och ta sig fram i blött gräs tycker hon. Jag kan förstå henne för hon är så liten och jag tar sällan hänsyn till terrängen när vi är ute så där vegetationen max sträcker sig till överbenen på de andra hundarna har hon den i ansiktshöjd. Det har Lass med för hon är ungefär samma storlek men hon är ung, pigg och nyfiken så det blir lite skillnad. När vädret är så här är Lyra nöjd och glad. Och pigg. Hon kör sådana där lekrundor som nästan skrämmer livet ut övriga flocken. Runt runt i en stor cirkel samtidigt som hon morrskäller vilket får de andra åtta att passivt och förskrämt stå blickstilla med bortvänd blick. Det vet inte riktigt var de har henne när hon gör så, det vet nog ingen av ss, och de är osäkra på om de vågar hänga på utan att riskera att få sig en utskällning. Jag förstår dem för Lyra är aningen oberäknelig i det avseendet, man vet lika som aldrig riktigt med henne. Var gränsen mellan lek och allvar går.
Framtidshoppet Isla i vinterkylan. (Emma-Sophies valp Searover Sky Mindful)
De andra hundarna leker mycket med i kylan, med varandra, för tillfället är Besta och Wirre väldigt tajta och leker mest hela tiden. Wirre leker med Pal med och med Lass eller lilla Till. Väldigt sällan med Lillie, varför vet jag inte men hon är rätt tuff i leken så det kan ha med hennes tacklingar att göra. Med Lad vågar han inte leka, det gör inte Pal heller för de har väldigt stor respekt för honom. Med rätta. Lad är bossen. Däremot leker Lad och Lillie en hel del, så där så det nästan låter som det är slagsmål. De två är jämngamla och uppvuxna sida vid sida så de har en speciell relation som också speglas i leken. De vet var de har varandra. Pal och Besta leker en del med, och Pal leker med lilla Till och Lass och Besta med Till men nästan aldrig med Lass men Lass och Till leker mycket. Systrar som de är. Och när jag tänker närmare på hundflocken och deras lek så ser jag i stort ett aldrig Besta och Lillie leka. Det umgås på annat sätt, ligger nära och putsar på varandra, det finns överhuvudtaget inga spänningar dem emellan, de är bara neutrala tillsammans som två goda arbetskamrater som jobbat länge ihop. Åldermannen Lakrits leker inte så mycket med någon av de andra, har aldrig gjort egentligen, han leker med pinnar och bollar, fortfarande, medan de andra tittar på och han verkar helt tillfreds med det.
Livet med en hundflock alltså, det är allt något alldeles särkslit att få vara en del av det.
