Det man förtjänar
Morgontimmar och födelsedagar. Slumpen har gjort att vi firar våra födelsedagar efter varandra slottsherren och jag. Personligt rekord för oss båda. I ålder. Jag fattar inte det här med tid och ålder, det hela är totalt ogreppbart. Läste på nätet om tips på lämplig träning för onda hälar, fick bra svar som skulle passa äldre kvinnor i femtiofem års åldern. Femtiofem kan jag förstå men äldre kvinnor? Tur jag bara fyller femtiofyra tänker jag. Det är många som blir sjuka i den här ålder med, så många diagnoser, cancerformer och annat. Jag värjer mig, vill inte påminnas är så rädd om livet. Har ingen problem med att bli äldre egentligen, bara jag får hänga med. Frisk helst.
En kattuggla skriker i gryningen när jag öppnar ytterdörren. Eller är det två? Tar med mig ett par hundar och ger mig ut i duggregnet, möter en älgko med kalv nere vid dammen. Pal är framme och hälsar på dem, stannar upp tjugo meter från kon, de tittar på varandra en stund innan han vänder tillbaka till mig. Vill tro att det är en och samma älgkon jag brukar möta. Hon den där som alltid lugnt står pall och aldrig flyttar sig. Öronen riktade rakt upp, cool. Kalven verkade likadan men den tar väl efter sin mor. Signalerar hon inte hot litar den säkert på att det inte är någon fara när en svart något blyg labrador kommer farande och säger godmorgon. Pal är en utomordentlig jakthund och han vet mycket väl vilka viltarter han ska jaga och när, och dit tillhör inte klövvilt. En mix av hans gener, uppfostran och träning har lärt honom det. Senare ser vi en relativt nyfiken räv, den såg ut att vara på väg hem mot slottet men vi lyckades fösa den åt andra hållet. Jag hoppas den stannar där.
Tar Lass på en egen runda. Vi tränar lite tillsammans. det är sp mycket mer hin och jag nu förtiden. Jag är glad för det, känner hur mina känslor för den lilla svarta hunden blir allt starkare medan vi växer fram tillsammans. Somliga saker tar tid. Jag tänker ofta på det. Jag tänker också på hur viktigt det är att vara öppen för att ta emot. Jag kanske inte riktigt varit det med henne känner jag, haft lite för mycket annat att stå och svårt rent känslomässigt att ta till mig henne då hon varit så utåtriktad och inte så noga med mig. En naiv inställning från min sida, den att hundarna ska välja mig, se mig i ögonen och lägga sitt liv i mina händer utan att jag ska behöva anstränga mig nämnvärt. Påminner mig om bilden jag såg framför mig strax innan jag skaffat min allra första hund. Bilden när jag gick på grusväg en krispig höstmorgon med klarblå himmel och höstfärger med hunden lös vid sidan och en stark “du & jag” känsla. Något som först långt senare kom att bli en sanning. Det blev faktiskt precis så. Men det tog några hundar att ta sig dit. Jag fick lära mig den hårda vägen och jag undrar ibland om det kanske inte är det bästa ändå?
