Det sjunger i vinden
Vi tar igen allt nu, Med råge. Låter sommarens ljus och värme omfamna oss och fylla oss med energi. Bortglömda är kalla mörka vinterdagar med frusna fötter och händer och vedeldning. Skönt. Fast allt har sin tjusning och en sommar blir aldrig så bra som efter en vinter. Det är konstrasterna som gör det. I allt.
Det är verkligen kontraster emellan de två yngsta cockrar med tänker jag. Tweeds mjuka samarbetsvilliga personlighet ställs mot Lass stabila mer självständiga. Så olika. Det får mig att uppskatta Tweeds inställningen lite extra, kan ju inte undgå att känna att det är lätt att fostra hundar som ”är med en” och svarar lätt. Den andra sidan av det är att jag också uppskattar Lass extra mycket, jag ser förtjänsterna hon har i sin stabila mentalitet, tryggheten hon har i allt, hur lätt hon anpassar sig till förändringar, i miljö och sammanhang och hur fort och självklart hon smälter in i de situationer hon utsetts för. Beundransvärda egenskaper som på många sätt gör det okomplicerat att umgås med henne. Nu när hon sedan en tid bor hos goda vänner till oss och jag baravträffar henne ibland ser jag det ännu tydligare.
Hon har krävt mer såklart, det gör som regel starka hundar, har tagit mer tid och en hel del gråa hår att fostra och forma. Hon var verkligen Lass monster ett tag under uppväxten men vi tog oss igenom. Vad gäller Tweed är han bara fem månader än så det är för tidigt att säga vad det blir av honom än men helt klart är att han är hans mjuka sinnelag gör honom väldigt enkel att ha med att göra. Något monster kan han nog aldrig bli. Jag ställer dem inte mot varandra, Lass ch Tweed, jämför inte i rätt eller fel, bra eller dåligt utan mer som ett konstaterande att hundars mentalitet kan vara väldigt olika och att det ska vara så. Det behövs olikheter för att stämma ihop med olika förare, för olika ändamål och i aveln. Mentalt stabila hundar av olika mjukhetsgrad. Vi får se om det inte blir små Lassvalpar i framöver, när tiden är rätt för vi tycker verkligen hon har något att tillföra i aveln, något som kan vara lite jobbigt att hantera men nödvändigt att ha. Styrkan, drivet och de stabila nerverna, det någorlunda mjuka men inte veka som gör henne tåliga för många repetitioner och gör att hon inte går ner sig när det blir fel. Bra egenskaper värda att ta vara på.
Andra kontraster och egenskaper såg jag i svt dokumentären ”Korna i Djurarpsdalen” härom kvällen. Lågmält och finstämt om ett äldre syskonpar på en gård i Halland med den sista besättning av brunvit låglandsboskap med horn. Några hästar kvar också från linjer som funnits på gården i flera generationer. Tänk vilken kontrast emellan det som varit och det som är med gårdar med mjölkproduktion. Småbruken som var förr, för inte allt för längesedan, där en familj kunde få sin inkomst från trettio mjölkkor mot hur många kor som behövs idag för att få lönsamhet i ett lantbruk. Känns som en trist utveckling och ledsamt att veta hur många gårdar som lagt ner. Fast en hel del har blivit bättre med förstås, arbetsförhållandena för båda människor och kor, miljön i stallar och ligghallar med god ventilation och ytor jämfört med en del av småbrukens mörka, trånga ladugårdar med lågt i tak och smala spiltor. Tjurar med ring i nosen som stod uppbundna med kätting i trånga utrymmen eller tjudrade utanför på en liten gräsplätt. Sådana saker.
Det åskar nu den här midsommardagen, blåser och viner i trädkronorna och det smattrar mot fönsterrutorna. Priset att betala efter att ha fått en rekordvarm midsommarafton utan en regndroppe i sikte. Jag tänker att det var värt det och att det hade varit trist med tvärtom. Nu kunde alla som ville sitta ute och ta sill och potatis, klä midsommarstången, grilla, bada och dansa och kanske träna hund få göra det. Utan att frysa i sommarklädseln. Vi gjorde delar av det och slottsherren fixade en liten midsommarstång till slottsträdgården innan det blev träning vid dammen med goda vänner och sedan grillkväll i solnedgången. Allt var perfekt. Om bara jag inte tagit den enda lilla flädersnapsen till sillunchen. För den drog igång huvudvärk som gick över till migrän så det var tack och godnatt innan vi ens kommit till tårtan och jordgubbarna för min del. Så kan det gå. Som tur är vänder det rätt fort, lite medikamenter, några timmars vila och en god natts sömn senare är det fart på mig igen. Lite väl sent för midsommarfirande kanske men är så tacksam över att må bra igen så huvudvärken är förlåten. I väntan på att åskan drar förbi blir det lite lugnt inne pysslande, passar rätt bra tänker jag. Längesedan det åskade nu, så där så jag glömt hur det kan vara med sommaren och åskoväder. Nu blev jag upplyst om det. Tweeds allra första åska är det med, första någonsin. Han lekte obekymrat vidare med det han höll på med och eftersom ingen annan här reagerade på muller och blixtar gjorde inte han det heller.
