Det står var och en fritt

Det blir dåligt med fotande nu. Delvis beroende på de korta dagarna men också för att dagsljuset inte är så bra det heller, men allra mest för att jag helt glömt bort det. Jag får leta i gamla album för bilder till bloggen istället och av den anledningen dyker det upp bilder på saknade hundar som inte längre finns hos oss. Som bilden på bruna Mer igår. Han var verkligen något särskilt för mig, vi var något särskilt för matchning oss emellan var så självklar och naturlig. Som jag saknar den hunden.

En annan anledning till brist på nytagna foton är att jag ständigt har minst sjuhundrasextiotre idéer på gång i huvudet. Samtidigt. Nu när det är lite lugnare har jag mer tid att släppa fram idéerna men ändå aldrig tillräckligt med tid för att omsätta dem. De pockar på, väntar i bakgrunden och poppar upp så snart jag får en stunds tanketid. Jag försöka samla ihop dem, tysta dem och fösa in dem i fållan för sortera ut någon lämplig lågmäld att gå vidare med. Men jag har så många bra att det är svårt att välja. En av dem är en liten fin idé om en ny cockervalp, en hane, gärna röd, gyllene eller mörkbrun. Så fort jag ser en annons om en planerad parning eller ett foto på en cockervalp tar den fart, lockar, påverkar och övertygar. Tänk så roligt med en ny liten, att få börja från start igen och lära känna en ny individ, visst hinner jag det? Eller inte tänker jag och tittar på mina andra fyra hundar och på de övriga sjuhundrasextiotvå idéerna som också vill verkställas. Jag ställer mig på bromsen, hårt. En sak i taget. Fast kanske i alla fall?

Jag växlar över på de andra idéerna istället, sållar bort den med Suffolk fårflocken och den om de två små shetlandponnierna(skimlarna)och sätter tankarna i kommande års sommarläger istället. Den känns betydligt mer relevant och dessutom inkomstbringande istället för tvärtom, men kanske inte riktigt lika spännande. Jag satsar på sommarläger idéerna ändå, funderar på lämpliga upplägg, antal dagar på varje läger och olika inriktningar. Utöver det behåller jag idén om utegrisar och den om ett eventuellt borttagande av väggen emellan puben och vita rummet. Mycket längre än så kommer jag inte för jag snubblar plötsligt över en annons om labradoodlevalpar. Austrailan labradoodle. En sådan finns inte med bland mina idéer men jag kan inte låta bli att gå in på hemsidan i alla fall. Bedårande söta är de, jag förstår att många fastnar för dem, lagom storlek och fina färger också. Jag scrollar vidare lite och ser att det planeras sex kullar från nu fram till mars och sedan en ny omgång kombinationer från sensommaren och framåt. Jag häpnar lite över antalet kullar och valpar, välgjorda logotyper från olika organisationer uppfödare tillhör, alla för mig helt okända, och inte minst priset på valparna. Uppfödaren jobbar på heltid med det här vilket är förståeligt med tanke på arbtesbördan det innebär med så många kullar men också med intäkten de ger. Lite snabb huvudräkning leder till en bra årsinkomst med marginal för veterinärkostnader och små eller uteblivna kullar. Lätta att sälja verkar det vara med för man måste stilla upp sig på kö långt i förväg för att få chansen och flera kullar är redan fulltecknade. Jag blir en smula avundsjuk pinsamt nog. Inte direkt på den ekonomiska delen(eller jo, den med om jag ska vara ärlig) men på möjligheten den här uppfödaren har, så många tikar och hanar friska nog att användas i avel. Möjligheterna den här typen av blandrasavel ger. Det står var och en fritt att välja vad de satsar på förstås, vilken sorts hund man vill ha, om man vill blir hunduppfödare eller inte och hålla sig till rasavel eller ställa sig vid sidan om så länge man håller sig inom lagar och regler vad gäller djurskydd, moms och skatt. Men lite surt känns det ändå, speciellt är man beaktar att priset på valpar utanför ”systemet” är nära på dubbelt upp jämfört med de renrasiga inom skk organisationen. Oerhört gulliga är de här hundarna med, valparna ser ut som blandningar emellan lamm och nallebjörnar. Jag hade nog valt en valp ur den kullen med en chokladbrun pappahund och en cremefärgad mamma hund och hoppats på en ljust gyllene valp. ”Caramel” heter visst färgen för att vara korrekt. Jag förstår att det är lätt att fastna för en labradoodle. särskilt med hjälp av den hör välgjorda hemsidan men välformulerade texter och snygga foton på väldigt gulliga hundar.

Den lilla musen som höll till i gamla butiken har inte fastnat i fällan än, däremot har den spritt sig och vidgat sina vyer för jag hittade muslort i köket i går. Det innebär att den smugit förbi alla nio hundarna med livet i behåll en gång till. Minst. Imponerande. Jag är också imponerad över hur den kan vara så diskret. Ingen av oss har varken hört eller sett den, inte ens anat dess skugga längs golvlisterna. Den tycks vara både väldigt smart och väldigt liten. Fällor står utplacerade här och var och jakten är ett faktum.

Jag släpper ut hundarna för första morgonrastningen i hundhagen på baksidan, ser att stjärnorna tindrar på den fortfarande mörka himlen. Lovande. Rutinen vid dörren är den vanliga, Lad har bråttom ut varje morgon och Besta är inte långt efter. Lad ska patrullerar domänen och Besta är förmodligen mest intresserad av att se om någon glömt någon benknota eller liknande ute, sedan öppnar jag för Wirre som måste sträcka sig en gång bakåt och en framåt innan han kliver ut. Efter det är det Lass och Pals tur. Pal har brått ut men så fort han gått ute kommer Wirre in för hans viktigaste morgonrutin är att väcka Lass och få bråka lite. De andra Till, Lakrits, Lyra och Lillie ligger kvar som regel kvar och drar sig så länge de får. Minst till slottsherren vaknar och kommer ner för då vet de att frukosten närmar sig.

Jag har några teer att redovisa med. Första tordagskvällens te, Bönans egen, ett svart te med mängder av citrus, Gott förstås, passade mig, fyra koppar av fem i betyg. Nästa kopp på fredag morgon var Svart vinbär, svart klassiskt te som egentligen inte kan bli fel. Den allra första sortens te jag drack när jag lärde mig dricka te för längesedan. Fyra koppar av fem för det med. Sedan följde en liten överraskning på fredag kväll, ett rooibos med julkryddor igen. Misstänksamt och liten tveksam hällde jag hällde jag vatten över silen och lät det dra ordentligt. Jag och rooibos teer är inte den bästa kombinationen som bekant. Här får jag ändra mig igen, antingen har jag börjat vänja mig eller så var just den här rooibosblandningen något alldeles extra. Rött julte heter det och härliga kryddor avrundat med mjuk söt grädde och vanilj står det i texten. En hit! Fyra och en halv i betyg. För rooibos. Det trodde jag inte.