Elva kilo envishet
Jag dricker te igen. Blodapelsinte till frukost, svart gott te men jag tyckte allt smaken drog lite mer mot grape än blodapelsin. Kvällsteet var Earl grey top majestic, ett fylligt te med mycket bergamottsmak, kan väl aldrig bli fel tänker jag och blrv inte nu heller. Jag gav mig i kast med det sparade romteet med, gkorde slag i saken när jag kom in på eftermiddagen och hällde hett vatten över tebladen i muggen. Väldigt speciellt måste jag säga, väldigt speciellt och inte ett te jag kommer välja fortsättningsvis. Ett okejläge ändå men absolut inte mer. Romteet får två koppar av fem i betyg, blodapelsinteet hamnar på en fyra och det gör den fylliga earl greyen med.
Mörka kvällar en dryg vecka in i december. Dagarna går sin gilla gång och jag gör sådant jag trivs med i ett lite lugnare tempo än under den ljusare delen av året. Tänk så ofta jag tänker då under det ljusa halvåret, på hur mycket jag ska passa på att göra till vintern när kvällarna är långa och mörka. Att den tiden jag kommer att få då som kommer räcka till så mycket. Eftersatt städning, rensning, renovering och planering av nya kurser och andra utmaningar. Det blir i stort sett aldrig så för varje dag har liksom sin tid att fylla med sysslor oavsett om kvällen är mörk eller inte och kanske gör jag sysslorna i lite långsammare takt när tiden ändå finns. När jag tänker efter har det alltid varit så. Aldrig räckte väl tiden till så mycket som den gjorde när barnen var små till exempel när det egentligen inte borde räckt till alls. Jag kan inte riktigt förstå hur mycket jag hann med då. I perioder av mindre görande, med större barn, inga hästar och får och bara några hundar har jag inte haft mer tid över, snarare mindre. Jag tänker på det med ibland, på hur mycket tid vi skulle kunna haft om vi haft tre hundar istället för nio. På allt jag skulle kunna göra med den tiden, men så vet jag också att det inte är så det skulle bli för den överskottstiden skulle ätas upp och fördelas över andra saker så jag inte skulle märka var den tog vägen. För vi anpassar oss efter omständigheterna och hinner(någorlunda) det som behöver hinnas med hjälp av våra instinktiva nästan omedvetna(ibland fullt medvetna) prioriteringar. Vi har alla våra tjugofyra timmar varje dygn att förfoga över och nu för tiden när vi till och med kan köpa bröd som är skivat och klart och sallad som är både färdigskuren och sköljd borde vi har mer tid än någonsin på de där tjugofyra. Men det har vi inte, vi har fortfarande samma antal timmar varje dygn och tiden vi sparade på att slippa skölja sallad och skiva bröd spolade vi bort på något annat utan att märka att vi gjorde det. Tröttsamt.
Så det finns varken ursäkter eller förklaringar egentligen, det blir upp till var och en att förvalta dygnets tjugofyra på bästa sätt. Alltid prioriteringar och val. Jag valde idag. Prioriterade träning med hundarna i uppehåll och en himmel med blå stråk i det grå och försakade städningen. Vi lär inte få julstädat i år heller men Pal blir allt säkrare i teckenträningen och Lass och jag bygger vidare med vår relationsbaserade grundträning. Hon väljer mig vid allt fler tillfällen nu, jag får jobba för det men det kommer. Betydligt mer värt än julstädning. Aldrig har jag väl haft en hund som så tydligt som hon gör frågar vad hon tjänar på det i allt vi ska göra. Hon har vett på att prioritera och ta tillvara på tiden om jag säger så. Hon tittar på mig utan att vika undan blicken och frågar vad hon får för det, vad jag har att erbjuda om hon ska utföra det jag bett henne om. Emellanåt säger jag till henne att ingenting av det vi gör är förhandlingsbart, att det liksom inte handlar om att jag rekommenderar henne att göra uppgiften utan att det är en order. Då tittar hon mig ännu djupare i ögonen och säger glöm det med en tydlighet som inte går att misstolka. Så vi gör en mix av det, en där vi båda får jämka en del och muttra lite över att inte få bestämma helt. Älskade lilla hund, vilken tur att du kom till mig så jag får utmanas, utvecklas och härdas. Jag förmodar att det är precis vad jag behöver.
