En befriande avsaknad av tvärsäkerhet
Slingrande vägar genom sommaren på den västsvenska landsbygden, vi passerar gårdar, röda stugor och mindre samhälle när vi glider fram med nomadbilen då juli strax är på väg att gå över i augusti och de allt gulare fälten snart är redo att tröskas. Nyfikna på vad som väntar bakom nästa krök.
Det är fint att glida fram i landskapet så, resa utan någon tid att passa eller särskilt mål att nå. Bara ta det som det kommer. Fast nr v var iväg hade vi faktiskt ett mål, vi hade en plan om att besöka Vedens lustgård med stenugnsbakade pizzor på en gård ute på Skara”sclätta”. En lunchpizza tänkte vi. En ganska dum plan en lagom varm sommardag i vecka trettio visade det sig för när vi kom fram en halvtimme efter öppningsdag var det fullt. Både på parkeringen och i restaurangen. Inget annat att gör än att vända om både bilen och tankarna och hitta på något annat. Ett uns besvikelse först förstås. Vi ville ju så gärna. Men något uteblir kommer ofta något annat istället. Något som kan bli överraskande bra det med. Skickar ett grattis till dem som startat upp och driver Vedens lustgård med, vilken grej att vara så fullbokade. Så kul! Vi kanske får vår chans en annan gång, då får vi lägga upp en bättre plan, kanske välja en dag med regn och vara på plats en halvtimme innan öppningen så vi hinner få en parkering och kan köa utanför ladugårdsporten. De har bara drop in så boka förväg finns inte som möjlighet, man får chansa helt enkelt, och vara flexibel.
Flexibla är vi så vi rullade vidare till Kinnekulle istället. Det är något magiskt med hela Kinnekulle och landskapet där, så där så jag utan vidare skulle kunna tänka mig att flytta dit. Vi åker dit någon tur varje år, besöker några av favoritställen och försöker hitta något nytt. Den här gången blev det lunch på en liten gårdsrestaurang inrymd i en äldre lada, sommarsallad med Väneröring. Det var inte en stenugnsbakad pizza men det var väldigt gott. Mysigt var det med, och ett fint bemötande med rätt servicekänsla. Lad och Tweed var med och störde matron lite, åtminstone Tweed, han hade såå mycket att titta på och undersöka men irriterande nog satt han fast i ett koppel. Hann försökte ha koll på gäster som kom och gick, bilar, människor med käpp, barn med fotboll och så vidare. Jag glömde min tröja på serveringen när vi ätit klart och kollat den lummiga perenn trädgården men en tjej kom springande efter och påminde. Så vänligt och omtänksamt. Efter det tog vi en tur i på Österplana hed med hudarna innan det blev fika på Blombergs i Medelplana. Sedan ville jag bestämt köpa ett torp eller gård eller åtminstone ett fritidshus på Kinnekulle, det vill jag varje år vi är där, så jag surfade ut på Booli bostad och drömde en stund till slottsherren slog hål på den drömmen genom att fråga när jag skulle hinna åka till det huset. Den som gapar efter mycket och så vidare.
Jag tänker att det gapas efter mycket inom hunderiet med. Gapas efter att ha rätt i största allmänhet, och ha rätt träningsmetoder, rätt hund, rätt linjer, rätt sällskap och så vidare. Speciellt den ständigt pågående diskussion om sätt att träna stör mig, grupperingarna, polariseringen och oförmågan eller oviljan att se något bra överhuvudtaget hos ”andra sidan”. Svart eller vitt, himmel eller helvete. Det får mig att tänka på dualism och striden emellan två maktpositioner. Till vilken nytta undrar jag, när vi rimligen borde ha mycket att hämta av varandra istället. Om vi vågar tänka lite mer utanför boxen och kan tänka oss att ha ett lite mer öppet sinne. Om det inte är möjligt så tycker jag den gamla sägningen ”sköt dig själv och skit i andra” passar rätt bra att ta till.
”Dualism betyder att något är uppdelat i två skilda egenskaper. Det kan referera till tanken om två grundläggande substanser, såsom kropp och själ, eller till en filosofisk uppfattning om att världen består av två motsatta krafter, som god och ond. Dualism har varit ett återkommande tema inom filosofi, religion och psykologi, och kan också användas i politiska sammanhang för att beskriva strid mellan två maktpositioner”
