En dag i sänder
Svalare temperaturer. Luft att andas och dörrarna på vid gavel ut mot grönskan. Sommar, sommar, sommar. De sista dagarna av ljuvliga juni redan. Förstår inte hur fort det går. Jag gör mitt bästa för att ta en dag i sänder ändå snubblar jag fram över dagarna och tillvaron. Funderar på om jag kan skylla på hormonerna? Om bristen på uppriktigt och äkta närvaro ligger där, lite lätt hjärndimma som tar udden av upplevelsen. Inte vet jag. Förmodligen funderar jag bara för mycket, det går inte att bromsa tiden.
Tweed är morgontrött och har somnat om vid mina fötter och jag får en lugn stund till morgonens kontorsjobb från fönsterplatsen vid köksön. En goldenfärgad kaninunge skuttar förbi utanför fönstret. Känns nästan som något lite symboliskt att det blev goldenfärgade och svarta kaninungar i kullen istället för enbart viltgrå som det brukar bli. Samma färger som våra hundar. Jag gillar ju färger och matchning och nyanser i samma färgskala. Nu är både hundar, katter, höns och kaniner enhetliga och färgkodade här. Utan min inblandning. Gräsmattan är full av dem nu. Kaninungarna. De är så makalöst löjligt söta att jag inte kan se mig mätt på dem, tur de hoppar ner i sina hålor emellanåt, men de är gräsligt jobbiga i odlingen. Kombinationen av kanin och trädgårdsodling är körd och jag vet att vi behöver åtgärda det. Vi ska göra det säger vi till varandra slottsherren och jag. Fast en annan gång.
Den hemliga kattfamiljen som också går i gult, rött och svart vet vi fortfarande inte var de är. Det brinner lite i knutarna med att de kommer fram nu, så vi hinner socialisera ungarna innan de blir för gamla. Fönstret för det blir allt mindre. Hon är väl smart den hemliga kattmamman och håller dem undan från oss. Rädd att bli begränsad i sin frihet. Jag förstår henne med för jösses vad skönt det är att ha friheten att röra sig som man vill och bestämma själv. Mig äger ingen säger hon med tydlighet. Men vi ser henne ibland i alla fall, hon och den ettåriga dottern när de kommer och äter mat eller sitter uppflugna på staketets översta ribba för att kolla kaninungarna och bli retade av kråkungarna.
Det är många av allt här när det gäller djuren just nu men några kycklingar blev det inte. Så märkligt. Hönan som lade sig för att ruva för en tid sedan har ruvat troget och ihärdigt och vi hade inte hjärta att plocka bort äggen trots inget behov alls av fler kycklingar för vår del. Tyckte det kändes hårt och skoningslöst för en som kämpat så vi lät henne vara. Till ingen nytta visade det sig för när tiden gått ut blev det ingenting mer än en fruktansvärt illaluktande sörja när några av äggen sprack. Varför det inte lyckades vet jag inte, det brukar gå hur bra som helst när hönorna får sköta det själva men inte den här gången. Vi övervägde hur vi skulle gå vidare men mamma höna gav upp av sig själv så vi behövde inte göra mer än att städa upp och trösta hönan med att det kommer fler chanser till smått framöver. På sätt och vis var det lika bra om man får säga så för vi har inte plats för fler höns och tuppar. De ryms varken i hönshuset eller i hjärtat för närvarande.
