”En fjäril symboliserar acceptans av varje ny fas i livet. Att behålla tron medan allt omkring dig förändrats” – Lisa Kleypas

Rätt slätstruket, inga sensationer men helt okej. Så bli sammanfattningen av dagens teer. Morgonen svar ”grön tårtdröm” från lilla kalendern, ett behagligt frukost te men inget som stack ut. tre koppar av fem. Eftermiddagens och kvällens te blev Kashmiri, ett indiskt te med massa spännande kryddor och apelsin. Ett chai igen. En smakexplosion som jag har svårt att veta vad jag tycker om. Smakar lite som varm pepparkaka står det och det stämmer. Det är inte dåligt, absolut inte men det är kryddigt och annorlunda och chaiteer toppar fortfarande inte min lista. En trea för Kashmiri med. I betyg.

Jag har noterat flera nässelfjärilar inne i lsotte de senaste dagarna. Loja och nyvakna sitter det på fönsterbänkar och golvet. Var de kommer från vet jag inte, har de suttit gömda någonstans under en list kanske? Jag låter dem vara, försöker undvika att trampa på dem som är på golvet när jag ser dem. Kan ju inte gärna släppa ut dem i kylan. Förmodar att det är någon sorts naturlig del av fjärilslivet att vakna till så där. Jag blir tvungen att googla nässelfjäril för jag blir nyfiken på hur de fungerar. På nätet läser jag att de kan övervintra i gynnsamma förhållande och då bli upp mot tio månader gamla. Uppenbart erbjuder slottet gynnsamma förhållande då men jag får inget svar på varför de vaknat. Kanske inomhus värmen nu när vi eldat i kaminen vilselett dem att tro att det är försommar? Vi får se om de går och lägger sig igen och väntar in våren eller om de piggnar till så slottet fylls av flygande fjärilar. Men de lär väl svälta ihjäl ganska fort om de kvicknar till för vuxna fjärilar äter nektar från vårblommor som tussilago, vide och pärlhyacinter och de har vi ju inga av nu.

På morgonens promenad sa Lad till mig att någon tittade på oss, han är bra på att meddela sådant. Vaksam liksom. De andra hundrana som var med pysslade var och en med sitt längs stigen och sa ingenting alls. Jag som lärt mig lita på Lad lyfte blicken och spanade in bland trädstammarna och mötte den stora älgkons lugna blick. Som en staty stod hon där, som vanligt, ungefär femtio meter från oss. Hon är så majestätisk, alltid kolugn och röjer aldrig en känsla. Ett riktigt pokerface har hon. Vi lyfte på hatten och gick vidare längre in mossen och där hittade Lad en överkäke med tillhörande pälsig skalle från en hjortkalv. Lad bar skallen med stolthet och Wirre blev utom sig av nyfikenhet och avundsjuka och försökte med alla medel få vara med och dela på bytet men en djup morrning från Lad fick honom att avbryta. De andra lite äldre hundarna som kan reglerna i gruppen, man tar inget någon annan har, kikade bara lite på avstånd på bytet innan de fortsatte med sitt. Men de skulle inte försitta sin chans att ta över skallen om Lad skulle råka lägga de ifrån sig eller ledsna på den, det vet jag. Till sist fick jag ta den, när Lad ville börja gnaga på den, för det finns ändå gränser för vad som bör räknas som ätbart och hälsosamt.