En liten seger
Jag pysslar med det nya nyhetsbrevet. har fått vägldening av bästa webmastern och knappar mig fram i det lättarbetade programmet. än så länge lättarbetade tillägger jag för säkerhet skull för jag och tekniken har en tendens bli osams förr eller senare. just u flyter det på, jag fyller i rutra efter ruta med text, tänker och funderar, blir rätt lätt att jag överarbetar ochdnet ska jag försöka undvika. Dricker t emedan ah kanppar, dagens kvällste fårn lyxkalendern. Ett grönt te med en annorlunda smalsammansättning jag aldrig prövat förut, päron och vattenmelon heter det. jag är förundrad över hur de fåytt ditt vattenmelonsmaken för det smakar verklgen det. Teet är gott men jag tänker mer på isglass än varmt te när jag dricker det och förmodligen skulle det passa utmärkt som iste en varm sommardag. Gårdagens kvällste lilla Grethe fick förresten 5 av 5 i betyg, jag blev övertygad av eftermiddagens kopp.
Wirre ligger strategiskt placerad på köksgolvet och tuggar råhudsben, placerad mitt så att man måste kliva över honom oavsett vilket håll man tänkt att gå. Han är lång och stor och utsträckt räcker han över hela öppningen emellan köket och puben. Nu är han drygt tio månader gamma och lär väl åtminstone inte växa mer på höjden men mer muskler lär han få, mer massa och lite grövre huvud med tiden. Vår största labardorhane.
Lass och Till stötte gemensamt en morkulla på morgonens promenad, kullan satt i skyddet under en gran när tjejerna kände den och för ovanlighets skull blev det verkligen en direktstöt. Morkullorna brukar vara så flygga att de lyfter llångt tidigare men den här gjorde inte det. Med snabba vingslag drog den iväg band träden i gryningen. En liten seger kände jag i situationen, för Lass kunde behärska sig, det var inte en stor seger men en liten och jag var själaglad för den. Storasyster Till skötte sig exemplariskt men av henne väntade jag mig inte annat, lillasyster Lass är däremot en annan femma så det lär dröja innan jag kan vänta mig något exemplariskt av henne i sådant här. Good enough är mer ett rimligt mål känner jag. I dagsläget i alla fall men slipstenar ska dras och tider kan ändras och så vidae så vi får se vad det mynnar ut i.
Det är ovanligt milt decemberväder, ovanligt milt och vanligt lerigt. Skönt tycker jag som inte gillar att frysa. De varnas för översvämningar längs hela norra sträckan av västkusten. Marken är mättad och grundvattennivåerna stiger. Återigen var sommarens oro rätt obefogad, för ingenting torkade bort den här gången. Heller. Oro är allt som oftast obefogad tänker jag men ändå är det så svårt att förhålla sig till den, så svårt att låta bli att oroa sig för saker. I hundträning är det många som oroar sig för om de agerar rätt med hundarna och så finns det andra som oroar sig över om det någonsin kommer bli ”hund av hunden”. Det kommer det såklart, den mest oron är obefogad här med för nästan alltid rättar det till sig med tiden. Om vi bara klarar att låta bli att oroa oss och göra en ”grej” av det. Jag oroar mig över att jag inte kommer att klara av att hålla i Lass på jakterna. Det har jag gjort sedan hon var rätt liten, sedan jag förstod hennes kaliber. En helt meningslös oro eftersom jag inte vet om det kommer att bli så och jag lär få reda på det om det sker. Jag önskar att jag var så mycket bättre på att bara ta saker som de kommer. Inte göra hönor av fjädrar eller berg av gruskorn. Lite grus i maskineriet hör till men det behöver inte betyda så mycket alls.
Men för traktor verkar det göra det. Den står mitt på gårdsplanen framför nya carporten så ingen bil kommer varken in eller ut. Där havererade den under själv gruskörningen igår och nu går inga växlar att få i läge på den gamla traktorn. Snopet men bättre att få stopp där än ute på vägen såklart. Slottsherren har felsökt och smörjt, bankat och skruvat och smörjt igen men än så länge är det dödlöge. Vi skrattar åt eländet , säger till varandra att det är ju trots allt bara en traktor det handlar om och inget vi står och faller med. Fast det hade ju varit trevligt att kunna ställa in bilarna i carporten, nu när vi byggt än. Nu säger vi att vi får sova en natt till på saken och ta oss an fortsättning en annan dag. Det är svårt med gamla saker, ibland klagar vi på nya maskiners elektronik och att man inte kan fixa något själv längre på grund av allt det elektroniska men gamla maskiners mekanik är inte heller att leka med. Jag funderar på en eventuell omplacering, till någon med tid och tålamod och ett brinnande intresse för gamla kärvande maskiner. Någon som med envishet och lirkande vill trixa, banka och övertyga och dela sin vardag med en gammal gnisslande trotjänare. Någon?
