En paus är ett kreativt mellanrum
Iskall vind idag. blåste småjävlar runt ansiktet och ner runt nacken och halsen. Svårt att värja sig. Luvan knäppt under hakan är bästa sättet men medför begränsningar. Visst finns det tubhalsdukar och fuskpolos men jag har svårt när det sitter åt runt halsen. Det är något psykologiskt. Jag får dras med småjävlarna och luvan. ’
Träningsinspirationen låg riktigt lågt när jag gick ut på eftermiddagen efter jobbet med Pal och Besta. Övertygade mig om att det skulle bli roligt. Valde den stora rektangulära skogslyckan en bit bort. Där jag brukar träna våra fyrkantsövningar. Tänkte mig linjer diagonalt, från mitten och ut i hörnen och hela sträckorna från hörn till hörn. Det tog inte långt stund förrän det var precis så roligt som jag intygat mig och snart var både tid, rum och kyla bortglömt. Besta började dock inte övertygande. Total okoncentration skulle jag kalla det. Orsak oklar. Tycker mig inte riktig ha känt igen i henne i träningen det sista. Jag höll god min, tog in henne igen och gjorde om. Efter det släppte det. Det är en väldig avvägning i att inte låta henne slippa undan när hon tycker det är motigt och heller inte få henne att falla igenom. Mitt humör är avgörande. Min frustration speglas direkt i hennes beteende. Så det går rakt inte. Att vara frustrerad när man tränar hund är väl aldrig bra i och för sig. Bättre att ta en paus och överväga vad man håller på med och ladda om. Behövdes inte idag för jag var precis så calm, cool och collected jag alltid önskar att jag ska vara. Pal började storstilat och avslutade lika storstilat. I vår lilla omfattning så att säga. Vilken glädje att träna den hunden. Att träna båda två faktiskt och gärna så här tillsammans. Avslutade med att råka skicka Besta till ett tomt hörn. Shame on me. Varför är dummymatematiken så svår och obegriplig? Var på väg att döma ute henne för okoncentration igen när jag uppdagade mitt misstag. Försökte som vanligt tänka att det inte blir fel bara annorlunda men tyckte inte ursäkten var godtagen den här gången. Besta löste det på sitt eget lilla vis och jag lät henne hållas så alla var glada oavsett. Kan jag räkna det som win-win?
Vet inte om jag skrivit det tidigare men de två fasantupparna är tillbaka sedan en tid. Räven oskyldig. De är så vackra nu, fullt utfärgade och färgprakten blir något extra mot snön. Hoppas såklart att de ska klara sig vintern igenom och att det finns några fasanhönor kvar gömda i några snår i området. Så det kan bli föryngring till våren och nya småfasaner i markerna. Fast det blir väl mer av ny rävmat i markerna i så fall. Så blev det så där sorgligt och tungt ikväll när en av de hemliga katterna påträffades död och har uppenbart varit så ett tag. Har anat det för den har varit saknad ett tag. Jag delar inga detaljer, döden är tillräcklig som den är. Vill så mycket hellre liv en död så långt det bara är möjligt. Jämmer. Gick direkt från sorgebeskedet till att stycka en fasan. Slottsherren brukar ha den rollen men hade annat att stå i. Tvekade först för det räcker med en död i taget men tog mig själv i kragen. Ska jag äta goda fasangrytor, viltpytt och fasanschnitzel med gröna ärter behöver jag rycka upp mig. Från jord till bord gäller. Mer rätt från jakt till bord men innebörden är densamma. Ansvar och etik ni fattar. Nu ligger fasanbrösten i frysen och jag känner mig inte överdrivet traumatiserad.
