Ett avgörande ögonblick
Bättre väder idag. Svagare vind och mindre nederbörd. Hittade en död hjortkalv på dagens första promenad. Besta hittade. Hon dröjde sig kvar i en skogsbacke och när jag vände mig om för att se var hon tog vägen såg jag henne stå och titta bortåt med spänd kropp och rest ragg. Fick kalla på henne två gånger innan hon släppte och kom. Så olikt henne att jag blev nyfiken och gick tillbaka för att se vad det kunde handla om. Tänkte mig att en älg eller ett vildsvin kunde stå en bit bort. Spanande i den riktningen Besta hade visat men kunde inte se något avvikande. Tills jag sänkte blicken och tittade i svackan alldeles framför mig där hjortkalven låg. Fälld och dödad av något djur för inte särskilt längesedan skulle jag tro och delvis övertäckt med mossa. Vi gick vidare och jag funderade över Bestas reaktion. Kan det rent av varit så att hon överraskade den som fällt bytet mitt i frukosten? Att det var den hon följde med blicken och rest ragg? Jag tror det. För aldrig någonsin har jag sett henne reagera på det sättet hon gjorde för varken levade eller döda hjortar. Det här var något helt annat och jag skulle väldigt gärna vilja veta vad.
Hemma är vi fortfarande nyfikna på om det är rävungar som leker utanför om nätterna och äter upp kattens mat och rör om i hans hus. Slottsherren ställde fram en fälla nedanför katthuset och gillrade den med lite gott. Men de enda vi fångat i fällan hittills är katten och Besta. Inte riktigt gått enligt plan alltså. Saker gör ju sällan det. Så vi svävar ännu i ovisshet om vem eller vilka som röjer här om nätterna utan att väcka varken oss eller hundarna. Till och med tonårs Wirre sover tungt om nätterna. Just nu tuggar ben vid mina fötter. Han går hårt åt inredningen för tillfället så det gäller att hålla honom sysselsatt. Överhuvudtaget är det lite rörigt i slottet och hundflocken just nu, så som det alltid blir några dagar när någon av tikarna är i höglöp och det är Lyra nu. Min förhoppning är att det klingar av rätt snart igen så vi kan återgå till den vanliga vardagsordningen, den utan att behöva slussa hundar fram och tillbaka genom olika grindar och dörrar.
Lilla Till snusar och sover i en av bäddarna en bit bort. Ihoprullad som en liten räv ligger den lilla brunvita cockern med nosen instoppad under svansen. Den fina känslan jag haft med henne sedan styvt en veckas tid hänger kvar ännu. Det känns som vi kom till en brytpunkt då och att det träningspasset jag hade tillsammans med slottsherren när jag bestämde mig verkligen blev avgörande. Det är sällan det blir så men i det här fallet kommer jag nog kunna gå tillbaka till det i tanken och tänka på det enda tillfället som förändrade hela vår relation. Jag tror det. Några gånger förut har jag varit med om det med tidigare hundar, det att jag kan peka ut ett särskilt tillfälle som visat sig bli avgörande. Annars är det mest som att det smyger sig fram i relationen och träningen, både bra och mindre bra grejer utan att man kan sätta fingret på just den där brytpunkten. Det är spännande med hundträning. Och med relationer.
