Ett statement

Sensommartorrt. Gulnat gräs i vägkanterna och skördetid. Ovanligt tidigt i år känns det som, eller så är det jag som inte hänger med i svängarna i vanlig ordning. Nyss låg allting framför men snart är det förbi. Sommaren alltså. Men den följs av mycket annat roligt så det brukar bli bra ändå. Men känns lite gör det ändå, ett visst augustivemod närmar sig.

Vi har kaninungar igen. Jag vet inte om jag nämnt det men plötsligt dök några grå i olika nyanser fram under altangolvet. En tog duvhöken, det vet jag att jag skrev. Hur många kaninungar det var från början och hur många som är kvar vet jag inte men minst tre är det i alla fall. Tre små bedårande söta, några med liten lejonkrage runt halsen. Återstår att se om vi klarar att hålla liv i dem för vi har en hel del kaninintressenter här. Duvhöken då, bland annat, och så räven förstås. Igår morse låg det en rävbajs prydligt placera framför vår brevlåda. Jag undrar om det var ett statement? En markering från räven sida och en påminnelse om att den inte låter sig luras eller skrämmas. I skogsdungen på andra sidan fältet har vi hittat kaninpäls i högar på två olika ställen. Vi har lite svårt att tänka oss att höken skulle slagit kaninungarna här och flugit bort med och satt sig i skogsdungen för att äta dem. Bättre ställen för det måste väl finnas för en hök? Men ändå. Idag på morgonen när slottsherren gick där med ett gäng hundar låg det en halväten duva på samma ställe som kaninpälsen låg ett par dagar före så någon har tycks ha valt ut platsen till matplats med omsorg. Vi tyckte det lutade åt höken i alla fall för det måste väl vara väldigt svårt för en räv att få tag på en duva? Men så ikväll på dagens sista rastning fann Lad en halvstor hare i samma område. Haren var fortfarande lite ljummen och saknade bara huvud och ett framben i övrigt var den intakt. Räven i alla fall tänker vi nu för det vill väl till att duvhöken ska slå en halvstor hare i en skogsdunge och äta upp huvudet och ett ben först? Det känns mer rävlikt. Eventuellt får vi skaffa en viltkamera för att stilla vår nyfikenhet.

Igår blev det en kvällsutflykt till en skogsjö tillsammans med hela hundflocken bad och gemenskap i tystnaden i skogen mitt i ingenstans för de som önskade. Alla gjorde inte det för gårdagen var lite blåsig och nästan kylig trots sina tjugoen grader. Det bli lätt så när man vant sig vid temperaturer närmare trettio. Andra tillfällen tycker jag tjugoengrader är riktigt varmt. Inte nu. Slottsherren rättar mig lite. Inte om temperaturerna men om vilken dag vi gjorde vad och att turen till sjön med hundarna var en annan kväll. Jag vet visst inte längre, de lediga dagarna flyter ihop med varandra och strukturen och ordningen är i det närmaste utsuddad. Semestern har den inverkan. En kväll rätt nyss var det hur som helst. Och den var sval.

Vi var på utflykt idag igen, med nya nomadbilen. Lagom stora landsvägar genom svindlade vackra svenska sommarlandskap. Så hemma, så vanligt och så vackert. Vi tog Kinnekulle igen. Ett säkert kort. Det är något med det kalkrika platåberget som får tankarna att ge sig iväg till Öland och Gotland. Ett lite kargt landskap som kantas av lummigt och grönt, utsiktsplatser och dalgångar. Det är det karga som påminner om de stora öarna, inte så mycket de andra. Vi åt en god lunch på Hällekis säteri. Satte oss i skuggan i uteserveringen och blev snabbt serverade grillad flankstek med tomat och parmesan av personalen som flyttat ut hela köket till utsidan och stod i solen och grillade och lade upp mat på djupa tallrikar av den sortens porslin som ser ut som en lokal begåvad keramiker har tillverkat dem. Snyggt. Gott var det med, snudd på utsökt. Jag funderade lite på om vi skulle bli sådana där matrecensenter som åker ut och proväter på mindre trädgårds restauranger och skriver recensioner och sätter betyg och lägger ut någonstans men kom fram till att det nog inte är något för oss. Tiden saknas igen. Både till att åka och äta maten och att skiva om den. Flanksteken på Hällekis får en femma av en femma i alla fall, servicen vid bordet en fyra och bemötandet vid entrén en trea. Efter det åkte vi runt lite, tittade på utsikt över landskapet och lite av Vänern och gick en sväng i Falkängens hantverksby med några av hundarna och kikade i några av butikerna. Vi hittade ett nytt ställe i Västerplana med, Kinnekulles äldsta by, en rätt nyöppnad handelsträdgård kombinerad med glasscafé och inredning. Inte helt oväntat fastnade vi (läs jag) i handelsträdgården. Jag har letat efter nejlikrot ett tag och här fick jag utdelning för det fanns nästan hur många plantor som helst. Dessutom fanns det en mycket hängiven plantskoleinnehavare tillika trädgårdsmästare på plats som överöste oss med information om nejklikrotsticklingar och tanken med plantskolan utan att en enda sekund bli för mycket. En konst att klara det snyggt men det gjorde han. Bemötande igen, tänk vad viktigt det är. En femma av en femma för det givetvis och självklart köpte jag väldigt många fler nejlikrotsplantor än den enda jag tänkt först. Tur vi har stor bil sa jag till slottsherren när vi var tvungna att köpa med fem säckar jord för planteringen av alla nejlikrötter med. Men först måste jag börja med att gräva en rabatt.